fredag 30 januari 2015

vackra skapelser

Okej flickor och pojkar, nu kommer här att objektifieras utav bara helvete, men ibland behövs det något vackert att vila ögonen på. Och en liten resa tillbaks i tiden.. Håll till godo. (Alla bilder har jag hittat via google).









De här två Franco-bilderna är till min syster :)










Och lite bra fredagsmusik, så klart!




onsdag 28 januari 2015

passlig onsdagslista

Tänka sig, när jag just tänkte tanken att  "jag måste söka efter en blogglista eftersom jag inte orkar skriva något annat givande idag", och surfade in på Ellens blogg så låg där en lista serverad på silverfat, tack för det! Så here we go...

Fem saker jag brukar säga

  • Men va saataan!
  • Helvetes jävla skit!
  • Vi skådar naa (när jag pratar i telefon och avslutar samtalet)
  • Ja årk int! (som när en är uppgiven, inte lat)
  • Ingen aaning (med inspiration från den här videon, för er som inte orkar se hela härligheten kan ni spola fram till ca 4.40 för att förstå vad jag menar. Plus att en får se vad Fredrik Smulter sysslade med innan han blev jätte-jättestark)


Fem saker jag brukar tänka
  • Vad ska jag göra med mitt liv???
  • Vad ska jag jobba med i framtiden?
  • Jag MÅSTE skriva på kandin
  • Vad ska vi äta idag då, månne.,,
  • Och konstanta tankar på jobbet och vad som ska göras där...
Fem saker jag brukar drömma om nätterna
  • Springer omkring i konstiga hus och slipper inte ut
  • Faller och når aldrig marken
  • Träffar och pratar med människor jag inte sett eller hört något av på typ 10-15 år
  • Träffar danskar och norrmän (fattar ingenting?)
  • Att jag är gravid och när jag ska föda kommer det ut ca 20 kattungar, varav vissa saknar kropp och är endast ett huvud som andas. (Älskar min hjärna <3 <3)
Fem saker väldigt få personer vet om mig
  • Att jag träffat och haft en konversation med president Martti Ahtisaari, och Islands president Vigdis Finnbogadóttir i samband med att de besökte Björkö 1996. 
  • Att jag aldrig känner mig hemma någonstans.
  • Jag är kung på att lösa korsord.
  • Har en dröm om att bli författare och skribent
  • Är oerhört fascinerad av folkmusik, kulning och samisk jojk. Vet ej varför. Säkert mammas fel.

Fem saker jag älskar att göra
  • Ligga på soffan och göra INGENTIG
  • Dansa till bra livemusik
  • Läsa en bok som berör
  • Ha långa diskussioner med människor som ej är dumma i huvudet
  • Köra bil
Fem saker jag vill ska hända innan året tar slut
  • Att jag ska få min kandidatexamen färdig
  • Att jag får mer klarhet i vart jag vill i livet
  • Göra en ny tatuering
  • Flytta
  • Att jag börjar skriva dagbok igen = terapi
Fem saker jag beställer utomlands
  • Det är ytterst sällan jag beställer saker alls, annat än böcker från Adlibris. Men nu senast beställde jag tre tröjor härifrån och två par skor härifrån
Fem saker jag saknar i min garderob
  • En petticoat
  • Ordentliga koftor som en kan ha till alla tillfällen
  • Swing-byxor, gärna med hängslen
  • Sockor som inte tappar sin kompis hela tiden
  • Svarta tjocka strumpbyxor utan noppor
Fem saker som doftar underbart
  • Nyduschad karl
  • Nyss kluven björkved
  • Kaffe som håller på att kokas
  • Parfymen som min syster har som jag inte minns vad det var, men en blir typ upphetsad på sig själv när en använder den, så gott doftar den
  • Den svart- och vitrutiga wunderbaumen
Fem saker jag vill bli bättre på
  • Att kunna hantera konflikter och inte bete mig som en skygg hund så fort det hettar till
  • Att prata inför människor, och övertyga dem om att det jag säger är viktigt och sant
  • Kanske sluta lämna kläder efter mig överallt i lägenheten
  • Tänka på mig själv
  • Umgås med vänner 
Fem saker jag skrattar åt
  • Jenna Marbles
  • Jan Stenmark
  • Sjukt Lokal Lokal-tv
  • Kränkta Vita Män
  • Caitlin Moran (för hon är så jävla rolig)
Fem saker som gör mig till mig
  • Bryr mig inte så mycket vad andra tycker om mig
  • Har något konstig humor som inte alla förstår
  • Är passligt sarkastisk och ironisk (ärvt av min pappa, tack!)
  • Att jag är intelligent och i mitt tycke himla allmänbildad
  • Jag har fått höra att jag är lätt att prata med. Vet ej varför. Kanske för att jag inte vill döma människor i förväg. Om de inte är uppenbara idioter dvs.
Det var den listan och en timme av mitt liv flew out the window! Jeij!

måndag 26 januari 2015

"Låt oss män sköta om försvaret. Kvinnor behövs mera på annat håll"

Tänk att en knappt ska hinna gnugga sömnen ur ögonen på måndag morgon innan en råkar ut för härdsmälta i hjärnan och invärtes raseriutbrott. Än en gång är det en VBL-artikel som är orsaken till denna reaktion, eller främst de som kommenterat den, så klart. Så nu är jag tvungen att avreagera mig lite innan jag kan komma vidare med den här dagen, känner jag.

Ja, var ska vi börja. Om vi inleder med att se på var jag står i fråga om kvinnor i armén och värnplikten överlag. Jag tycker att det borde införas obligatorisk värnplikt för ALLA dvs oavsett kön, eftersom jag anser att det är ett bra sätt att förbereda unga för vuxenlivet, samt att det ger en stunds betänketid på vad en vill göra i framtiden när det gäller jobb och skola. För mig handlar inte värnplikten och militärtjänstgöring endast om att en ska lära sig att kriga och hantera vapen, det handlar om hur en lär sig att förhålla sig till andra människor, att inte bara kunna tänka på sig själv hela tiden, hur en löser eventuella nödsituationer och hur en själv reagerar under olika slags prövningar. Och det allra viktigaste: unga får åka hemifrån, klippa navelsträngen till sina föräldrar och bli egna individer (ok, det lyckas ju inte för alla, men för en stor del). Skulle jag inte haft ett jobb med stadig inkomst när jag var 19 år skulle jag absolut ha kunnat tänka mig att göra värnplikten, det är väl lika mycket mitt ansvar att "försvara fosterlandet" som männens? Jag har även för mig att de unga som genomför militärtjänstgöringen löper mindre risk för att bli marginaliserade och hamna mellan stolarna senare i livet, och det tror jag handlar om att de redan har fått känna på hur det är att ha en given uppgift och att få vara del av ett sammanhang, att vara behövd. Så, varför skulle inte kvinnor dra nytta av denna livsförberedelse på samma sätt som män? Vi lever tydligen ännu med den uppfattningen om att kvinnorna ska vara hemma och sköta ALLT medan männen är vid fronten och krigar (och jag tror i rimlighetens namn att ett krig inte skulle se ut så i dagens läge, med tanke på all modern teknik). Varför inte dela upp det lite mera rättvist? Det ligger inte i generna att kvinnor inte kan hantera ett vapen eller är mer hysteriska än män (även om det har gjorts försök att bevisa det också genom tiderna), om vi ser på Lottornas bedrifter under krigen som Finland gått igenom anser jag inte en kan prata om våpiga fruntimmer som inte vågar ta tag i saker. 
Nu för tiden är det även en stor del män som inte klarar av att fullborda militärtjänstgöringen på grund av mer eller mindre legitima orsaker, medan de kvinnor som gör frivillig värnplikt faktiskt gör det fullt ut. En måste väl kanske ta hänsyn till individer i denna fråga och bara acceptera att alla män inte är gjorda för att kriga, och att alla kvinnor inte är inkapabla att delta i strid. 

Så kommer de vanliga argumenten om varför inte kvinnor passar i militären: "låt män vara män och kvinnor vara kvinnor", "kvinnor är för svaga, de klarar inte av den fysiska ansträngningen som armén innebär", "det blir bara tårar och konflikter"... i all evighet amen. Under vbl-artikeln kan en till och med läsa om att kvinnorna skulle ju passa bra i armén när det kommer till kontors-, och sekreterarjobb, eftersom kvinnor sköter sådant bättre än män. (låt mig dö inombords en smula). Alltså vad är det för århundrade vi lever i? Är det faktiskt på 2010-talet vi för dessa diskussioner om huruvida män passar bättre till att göra vissa saker än kvinnor? Män föds inte med en oerhörd vilja att avfyra vapen, krypa i buskar och döda fiender, det är något en lär sig, i armén. Kvinnor föds inte med en längtan efter att sköta hus och hem, vårda barn och äldre, och ta hand om de "lätta uppgifterna" så som det kallas. När jag skrev inlägget om Lotta Svärd så läste jag om deras otroliga insats under krigsåren, och där var det inga sötebrödsdagar för de kvinnorna. Inte heller för de kvinnor som lämnade ensamma med jordbruk, familj och ansvar för att försörja sig själv och sina barn. När männen drar ut i krig lämnar en kvinna som får ta mannens roll i hemmet och på arbetsmarknaden och arbetar därför för två, och folk vågar ha mage att påstå att vi inte klarar av den fysiska belastningen? Att vi kvinnor  som av naturen är byggda för att klämma ur oss ungar och blöda en vecka per månad utan att dö (inte alla dock, men en är inte mindre kvinna för det), att vi inte skulle vara kapabla att handskas med allt som krig innebär? Skulle värnplikten vara obligatorisk för alla skulle vi få en bredare och mer tolerant syn på vad manlighet och kvinnlighet egentligen är (nämligen sociala konstruktioner), och vi kanske någon gång skulle kunna acceptera att alla inte stöps i samma form. Kvinnor skulle inte må sämre av att åka hemifrån ett år och förbereda sig inför livet, det vore bara hälsosamt. Det skulle även leda till ökad jämställdhet, eftersom det skulle innebära att den olika behandlingen som sker utgående från kön skulle upphöra, och i längden till ett mer tolerant samhälle där individen spelar roll, inte vad en har mellan benen. 

Krig är skit och psykiskt och fysiskt betungande för hela befolkningen vars land är delaktigt i krig. Jag hoppas vi aldrig behöver uppleva det, men jag väljer att lämna bort den aspekten ur den här debatten eftersom värnplikten inte lär avskaffas i första taget i vilket fall som helst. Detta handlar mer om kvinnors vara eller icke vara i armén, inte om huruvida krig är bra eller dåligt, för det svaret vet vi väl redan... 

söndag 25 januari 2015

Därför är jag feminist.

Det här inlägget har jag länge gått och filat på, tänkt på hur jag ska formulera mig och nå ut med vad jag vill ha sagt. Men det är väl bara att skriva och så blir det som det blir, så ordnar det sig nog.

I Finland och då främst Svenskfinland finns det enligt min uppfattning ett stort motstånd när det gäller användningen av ordet feminist som en beskrivning av sig själv. Ofta dras det likhetstecken mellan feminism och manshat, feminismen ses som något "pjasot" som svenskarna sysslar med och som sakta men säkert kommer att leda Sverige ner i fördärvet, och därför kan vi inte hålla på med sådant. Jag ryggar alltid tillbaka när jag möter kvinnor som säger att de aldrig skulle kunna kalla sig själva feminister, för jag kan inte för mitt liv förstå varför en som kvinna inte kan se de orättvisor och strukturer som gör att världen inte är jämställd. För även om en inte upplever sig själv som förtryckt eller orättvist behandlad så finns det alltid de situationer där kvinnan är i underläge, och även om en tror att en gör ett bestämt val för sitt liv så lever vi i en värld där mannen är norm och kvinnan kommer på andra plats. Det är inte heller sällan folk säger att de är för jämställdhet men de skulle aldrig kunna kalla sig feminist eller ta till sig feminismen som ideologi. Även det visar på hur lätt det är att få saker om bakfoten, och vilka missuppfattningar som skapas när en inte läser in sig på ett ämne eller tar reda på vad feminism egentligen innebär. Jämställdheten är målet med feminismen. Feminismen är verktyget som vi använder för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. Feminism innebär kampen för att alla människor ska ha lika värde, oavsett kön, hudfärg, etnicitet, sexualitet eller funktionalitet. Feminismen är till för alla, eftersom alla gynnas av den. 

Jag tror att problemet människor har med feminismen är att de ofta hänger upp sig på ordet feminism och de associationer som fås när ordet används. Människor tror att det endast handlar om kvinnor, och att endast kvinnor gynnas av feminism. Vissa drar det riktigt långt och hävdar att feminister vill få mer makt än männen, skapa ett matriarkat där kvinnorna är det överlägsna könet och männen hamnar i underläge. Ursäkta mig, men det är ju så vi lever idag, skillnaden är bara att det är ett patriarkat där mannen har makten och kvinnan kommer på andra plats redan från födseln. Det är ju så vi inte vill ha det. Vissa människor (som ofta hänger i kommentarfälten på nyhetssidor) hävdar bestämt att det inte finns några strukturer, utan att det är något som feminister har hittat på för att kunna få männen att hamna i dålig dager. Ett annat vanligt påstående är att alla har lika förutsättningar oavsett kön, eftersom det är förbjudet enligt lagen att diskriminera någon på grund av könstillhörighet. Well, det är även enligt lagen att köra rattfull, misshandla andra människor eller stjäla annans egendom, och ändå sker det varje dag. Så varför skulle det vara så otroligt att människor blir diskriminerade på grund av sitt kön bara för att det är förbjudet enligt lag? Ett osakligt argument med andra ord. 

Jag är feminist och har varit det mer och mindre aktivt hela mitt liv. Jag har växt upp i en familj där kvinnorna har haft en stark ställning och jag har fått lära mig att stå på mig om jag vill komma någon stans i livet. När en stannar upp ett ögonblick och börjar se vad som pågår runt en, och blir medveten om hur jag som kvinna har andra förutsättningar än en man, då går en aldrig tillbaks till att inte låtsas se problemen. Att bara glida med och tänka att det inte går att göra något åt, för det är bara så världen är, det är för mig fullkomligt otänkbart. Jag vill skapa en bättre värld genom att upplysa folk om att feminismen behövs, och att det är inget dåligt att vara feminist. Skulle vi leva i en perfekt värld där alla har lika förutsättningar och ingen blir behandlad annorlunda på grund av orsaker en inte kan göra något åt, då skulle feminismen inte behövas. Jag hoppas vi kommer dit någon dag, men det är ännu en lång väg att gå.

Män som lever i ett patriarkat är sällan själva medvetna om vilka fördelar de har. Det blir ju ofta så att en blir lite hemmablind, och när en inte själv blir utsatt för orättvis behandling lägger en inte märke till att sådant förekommer. Män mår inte heller bra av att leva i ett patriarkalt samhälle, eftersom det innebär även förväntningar på män och manlighet lika mycket som på kvinnor och kvinnlighet. Även män läggs in i fack och förväntas leva efter normer som blivit reproducerade i generationer, och det leder till snäva föreställningar om hur en Riktig Man ska bete sig. Så det handlar om så mycket mer än att kvinnor lever i underläge i ett patriarkat, ingen gynnas av det i längden. 
Uttrycket "vill äta kakan och samtidigt ha den kvar" är ganska passande när det gäller att beskriva patriarkatet och elimineringen av detta. För att uppnå jämställdhet är det nödvändigt att den del av befolkningen som har största delen av makten avvarar en del av denna till förmån för de som inte har samma möjligheter att vara med och bestämma. Och den stora frågan är ju hur vi ska gå till väga för att uppnå detta? Hur ska en få en människa som fått känna på maktens sötma att frivilligt avstå från en del av denna för att samhället ska bli mer rättvist? Jag sitter inte på svaret på den frågan, men jag vet att det inte är en omöjlighet. Genom att utbilda, informera och medvetandegöra människor om hur världen och samhället ser ut börjar fler människor ifrågasätta de existerande strukturerna. Ingen människa mår bra av att leva i ett samhälle där en del av befolkningen lever på bekostnad av andra, inte helst de som innehar den överlägsna positionen vinner på det i längden.

Feminismen är även klasskamp, eftersom det även där handlar om att sudda ut klasskillnader och att öka jämlikheten mellan människor på ett ekonomiskt plan. De ekonomiska klyftorna ökar i samhället och det leder inte till något gott, att de som är rika blir rikare och de som är fattiga blir fattigare. Som jag tidigare nämnde innebär feminismen en strävan till ett samhälle där alla ska bli lika behandlade oavsett kön, etnicitet, hudfärg osv, men även oberoende av socioekonomisk bakgrund. Det innebär olika förutsättningar i livet beroende på om du föds i en rik eller fattig familj, även i vårt land, och det är sådant som jag som feminist vill råda bot på. Alla människor ska få samma chans, oavsett hur deras bankkonton ser ut. 

Som feminist är jag även antirasist och jag föraktar all sorts diskriminering som sker av människor med annan hudfärg. etnicitet eller religionstillhörighet. För även det är en självklarhet. Här kan jag ibland uppleva en viss problematik när det gäller feminismen, eftersom det ibland känns som att jag som vit inte ska få föra talan för kvinnor med annan hudfärg eller ursprung, eftersom jag inte har tolkningsföreträde i frågor som närmast berör dem. Det får mig att undra vem som ska föra deras talan, när de själva ofta inte har möjlighet eller helst tillåts uttrycka sig. Är det inte min uppgift som privilegierad med möjlighet att lyfta upp problemen som dessa kvinnor upplever, att få omvärlden att se vad som händer i länder med förfärlig kvinnosyn, eftersom dessa kvinnor inte har möjlighet att göra det själva? Eller ska jag bara stå bredvid och titta på medan ingenting görs? Jag vill inte trampa på någons tår eller "föra någon annans kamp" men jag vill inte heller avskärma mig från omvärlden och sitta i min vita privilegie-bubbla och skita i vad som händer i andra delar av världen där kvinnor uppenbart lever i förtryck och på vissa ställen inte betraktas som fullvärdiga människor. Den vita mannen har ställt till med mycket skit genom historien, och jag kan ibland skämmas för allt det. Men jag kan inte göra något åt att jag föddes vit och vill göra världen till ett bättre ställe. Det är något som skaver när en å ena sidan inte ska göra skillnad på människor beroende på hudfärg, och att alla är lika värda oavsett varifrån de kommer, men på samma gång spelar hudfärg helt plötsligt roll när det gäller vem som ska få lyfta vissa frågor och vem som ska få föra vilken typ av kamp. 

Hittills har jag aldrig varit rädd att kalla mig feminist. Men ibland funderar en nog två gånger innan en säger som det är. Men jag har kommit till en punkt då jag aldrig skulle skämmas eller vara rädd för att kalla mig för vad jag är. Att vara feminist innebär inte att en vill skada en annan folkgrupp, eller att en vill sätta sig över andra människor. Att vara feminist innebär att en är medmänsklig och tror på alla människors lika värde, och hur kan något sådant vara dåligt? När kvinnor börjar hävda sin rätt blir männen obekväma, eftersom det innebär att strukturer ifrågasätts och saker inte längre är som de brukade vara. Och det är på tiden att ge världen ett wake up-call, för detta är inte hållbart på något sätt. Jag är feminist på grund av att det inte finns något alternativ just nu.

Detta är bara en liten droppe i havet, feminismen är så mångbottnad och bred att det är svårt att omfamna allt genom ett blogginlägg. Men det är en början i alla fall. Huvudsaken är att en aldrig slutar kritisera och ifrågasätta omvärlden, och även dig själv och dina egna värderingar...

"Patriarken accepterar en kvinna som känner sin begränsning, han till och med älskar henne. Kvinnohataren, misogynen, avskyr kvinnan hur undergiven hon än må vara" Kaari Utrio, 1984.


fredag 23 januari 2015

I can´t be happy with grown-up hair

Sitter med blekning i håret och funderar som vanligt på om jag kommer att ha kvar något hår efter att jag tvättat ur det. Det är ca två månader sedan jag färgade håret rosa och blått, och sedan dess har jag fått en utväxt på ca 3 cm, kan inte fatta varför mitt hår växer så förjävligt snabbt. Det känns jobbigt när jag alltid färgat håret och aldrig i en färg som påminner om min egna "askblonda" (läs råttfärgade) nyans, vilket innebär att jag har perfekt färgat hår i en vecka innan utväxten börjar synas. 
Ni som inte känner till underbara Jenna Marbles ska genast söka upp henne på Youtube och kolla på hennes underbara videos, och hon och jag har ungefär samma inställning till hår och hur det ska behandlas. Jag har aldrig brytt mig om mitt hår på det viset som att jag skulle vara stressad över att det någon gång skulle bli misslyckat eller se konstigt ut, för då rakar en av det! Bra lösning tycker jag :). Jag har alltid experimenterat med färger och frisyrer, och jag har väl varit till frissan en handfull gånger under de senaste tio åren, jag håller mig oftast till sådant jag kan fixa själv. Jag har försökt ha "normala" färger, som brunt, men alltså jag kan inte ha vuxenhår, det går bara inte. När det finns så många häftiga färger en kan ha i håret, varför inte ha det då? Jag trivs jättebra i mitt My Little-pony hår och ångrar inte en sekund att jag färgade det, jag har fått kommentarer om att jag är "modig" när jag vågar färga håret i sådana här färger, men alltså det är ju bara att göra det? Det krävs väl inget speciellt mod för att färga håret den färg en vill ha det, och skita i vad alla andra tycker... Jag önskar jag haft bilder från när jag rakade huvudet som femtonåring, och jag bara hade en grön pannlugg, det gillade jag verkligen, lite extremt om jag skulle göra det idag, men jag är inte främmande för tanken. 


Skulle en frissa se vad jag gör med mitt hår, eller hur jag gör när jag färgar eller klipper det skulle de säkert få en hjärtattack, för det är nog knappast så en ska göra på riktigt. Men det blir oftast bra, och som sagt, blir det inte det så är det inte hela världen. Det är ju bara hår.

måndag 19 januari 2015

abort än en gång...

Jag går in på svenska Yles sidor och får fel i huvudet som vanligt angående den här nyheten. Känner typ såhär:


 De konstiga åsikter som uttrycks i kommentarsfältet är utom denna värld och det får mig att bli riktigt orolig när det kommer till folks uppfattning om mänskliga rättigheter, och främst KVINNANS RÄTT ATT BESTÄMMA ÖVER SIN EGEN KROPP! Jag hänvisar därför till det här inlägget jag skrev i höstas om abort, för jag blir fan galen av alla abortmotståndare som sitter och säger att kvinnans liv kommer i andra hand om hon en gång blivit befruktad, och att KVINNAN MÅSTE STÅ SITT KAST och ta sitt jävla ansvar. Och himla underligt är det att de som sitter och tjatar om att abort borde förbjudas verkar till stor del vara män, de som inte har en livmoder som kan befruktas med andra ord, himla logiskt att de verkar vara förståsigpåare i den här frågan. De som inte nödvändigtvis behöver få hela sitt liv förändrat vid en graviditet och föräldraskap, om de inte vill. När det kommer till graviditeter har helt plötsligt alla åsikter om allt, och kvinnan som själv sitter där i en ohållbar situation med en oönskad graviditet råkar ut för dubbel bestraffning vilket val hon än gör. Nej, sluta med de här medeltidsfasonerna, tack.

söndag 18 januari 2015

Fosterland

Det är länge sedan jag sett en dokumentär som berört mig riktigt på djupet. Men SVT´s dokumentärserie Fosterland är något utöver det vanliga. Här ser en verkligen hur det kokar ute i Europa, och en känner ett väldigt obehag för vad som komma skall. På samma gång som Gyllene Gryning skanderar slagord för att stoppa "massinvandringen" i Grekland ska syriska flyktingar några kvarter bort smugglas med hjälp av små båtar och lastbilsflak till en säker plats någon stans i världen. De har lämnat sina hem, sett krig, död och annat vidrigt som människor aldrig skulle behöva se.  I skrivande stund  byggs det allt högre murar kring Europa, och rasismen blir allt värre... Två delar har kommit av Fosterland, och som tur går de att se i Finland också..

Klicka här för att se på Fosterland

Och så kan ni se denna också på samma gång..


onsdag 14 januari 2015

vikten av att testa på något nytt, typ..

Året har hittills inte känts sådär jättehejsan, men det har ju bara gått 14 dagar så det är väl inget att bekymra sig över egentligen. Jag försökte ändra min negativa inställning och komma på saker jag skulle kunna göra för att orka ta mig framåt, och har nu kommit på några idéer jag ska försöka förverkliga under året. 


  • Jag ska ta jägarexamen. Japp, ni läste rätt, igår anmälde jag mig till jägarkursen som inleds i mars, och efter det ska jägarexamen skrivas. Detta innebär att jag även blir tvungen att lära mig att hantera vapen och hur en tar hand om eventuella byten. Men mitt huvudmål nu är i alla fall att jag ska ta examen, så tar jag resten som det kommer.
  • Jag ska lära mig spela munspel. Vet inte riktigt varför, men vi har ett knappt använt munspel här hemma och det kan ju inte vara så jävla svårt? Så kan jag dö med vetskapen om att jag kan spela åtminstone ETT instrument.
  • Jag vill någon gång under året testa på att spela in en podcast. Skulle gärna spela in med någon annan som har liknande intressen som jag, dvs samhället, feminism, politik och en jävla humor. Pryd ska en inte vara heller, eftersom jag vill kunna prata om allt mellan himmel och jord. Så om du är den (ett plus om du är teknisk och kan lära mig hur en går till väga med redigeringsprogram och dylikt, för det är jag värdelös på :) :) :) ) så kan du alltid maila eller kommentera.
  • Den sista saken hänger till stor del på er. Jag har under den senaste tiden lekt med tanken på att testa spela in en videoblogg, skulle kanske vara roligt med lite variation i det här hörnet. MEN! Detta gör jag bara om ni hjälper mig. Jag skulle gärna vilja ha minst fem olika frågor/påståenden ämnen ni vill att jag ska fundera på, eller andra tips på vad ni skulle vilja se i en videoblogg gjort av mig. Annars får det vaa. I alla fall tills jag själv kommer på något att filma. 
Jag tycker det här är en passlig mängd mål en kan ta sig an, speciellt tå en är den sortens människa som har en tendens att sjunka in i någon typ av "jag lever livet som jag alltid gjort för det funkar bra för mig"-mode. 
Så, får se då hur det går. Och som sagt, vill ni se videoblogg är det fritt fram att ge mig idéer, allt välkomnas!


tisdag 13 januari 2015

Vad ser era ungar på?

Nu kommer ett för mig ovanligt inlägg. Jag tänkte nämligen fundera lite kring barn och barnprogram, något som inte annars kanske brukar förekomma så mycket här i min inte så jätte-familjära blogg. Anledningen till detta inlägg är att jag undrar vilka typer av tv-program eller filmer ni låter era ungar titta på, och varför? 

Min dotter är fem år och älskar film av alla de slag, nästan iallafall. Jag minns när hon blev så pass gammal att hon orkade sitta still en timme för att se sin första Disney-film som självklart blev Askungen eftersom det är min favorit. Eller det var min favorit, för efter att ha sett den femtio tusen gånger under de senaste tre åren är den inte så bra längre. Jag fattade inte heller till en början varför Lillan bara ville se samma film om och om igen, men då läste jag någonstans att barn tycker om upprepningar eftersom det bidrar till någon slags trygghetskänsla, så då var det ju mer förståeligt. Vi har även Barnkanalen här hemma som ofta slentrianmässigt läggs på under helgmornarna när mamman (jag alltså) vill sova en halvtimme till på soffan medan Lillan tittar på det som råkar komma. Och jag måste i ärlighetens namn säga att HELVETE vilka jädra program det kommer från den kanalen. Det är inte bara en gång jag vaknat med hjärtat i halsgropen och trott att ryssen anfaller när någon av de hemska jinglarna spelas, och en går och trallar låtar om servettmän och superhjälte-marsvin resten av dagen. En liten lista på barnprogram som jag inte tycker om så värst mycket: Supertrion (fula djur som sjunger genom hela programmet typ), Servettmannen (tack vare intro som fastnar på hjärnan), Charlie och Lola (skulle Lola vara min syster skulle jag ha tagit livet av henne för länge sedan, stackars stackars Charlie), Små Einsteins (samma som supertrion, bara att det är ungar som sjunger sig igenom 20 minuter), Pingvinerna från Madagaskar (alltså, kan ingen bara ge dem medicin för vilken typ av diagnos de nu har? Snacka om hysteriskt), och alla dubbade program som inte är tecknade, som Farfar i fickan. För att väga upp allt negativt kan jag ju påpeka att det finns en hel del bra program också, som Pax jordiska äventyr, Spökjägarna (tror det heter så) och MI High, som är Lillans favorit. Och Buu klubben tycker jag inte heller om, kanske för att det är så himla finlandssvenskt att mumintrollen låter som närpeser, och det faktum att alla barnprogram dubbats till "finlandssvenska" gör att jag får fel i huvu. (Inget ont om de som pratar "riktig" finlandssvenska, men när en är uppvuxen i Österbotten låter dialekten som pratas i södra Finland så överartikulerat att det blir lite jobbigt. Precis på samma sätt kan jag tänka mig att de från Hesa tycker att vi Pampeser låter som obildade bönder när vi bräker på med våra dialekter).
Supertrion, fyfan


Servettmannen
Så, eftersom jag då inte tycker att Barnkanalen är så himla bra så kan en ju tacka de som kom på internet och alla möjligheter som det ger. Nämligen att streama film från mer eller mindre lagliga sidor och Youtube. Jag har medvetet gjort ett val att låta Lillan se på film som kanske är tänkt för lite äldre barn, och att jag då finns närvarande och förklara saker som hon inte förstår. Nu pratar vi inte om Det sjunde inseglet direkt, utan olika japanska anime-filmer och serier, samt engelska komedier och familjefilmer samt musikaler. Sailor Moon är hennes absoluta favorit, och även om jag finner budskapet om vikten av tjejer utseende lite tvivelaktigt i serien kan jag ändå påpeka åt Lillan att det inte är viktigt hur en ser ut. Hon leker de olika Sailor-hjältinnorna och jag har uppfattat det som bra förebilder de där tjejerna (att Maskerade Rosen ska komma och lägga sig i tid och otid kan ju dock vara lite jobbigt, men det är väl sådant en får ta). Studio Ghibli som producerar japanska anime-filmer tycker vi båda om, speciellt jag, eftersom de är vackra, har bra historier och sällan handlar det om en kvinna som ska räddas av en man och så är historien slut, som Disneyfilmerna ofta gör. 


Sailor Moon

Ghibli-filmerna kan vara otäcka och ibland våldsamma, men det finns så mycket utrymme för fantasi och ofta förekommer det magi och roliga figurer, något som jag tycker är bra i dagens samhälle där allt ska vara så himla verkligt hela tiden. Favoriterna är Min Granne Totoro, Kikis Expressbud, Howls Moving Castle, Ponyo, The Return of the Cat och Spirited Away. Vi har även försökt med Prinsessan Monoke, men där fick jag nog sätta stopp, den var alldeles för konstig och otäck i detta skede. En annan film Lillan gillar är den tecknade filmen om Wonder Woman  från 2009, och den kanske inte heller anses barnvänlig, men Lillan leker wonder woman så det står härliga till och jag själv är noga med att säga att hon absolut inte behöver se på något hon inte tycker om. Astrid Lindgren är också en självklarhet, lika så gamla filmer som Resan till Melonia och Fem myror är fler än fyra elefanter. För mig är det viktigt att Lillan får se på film och serier som har starka kvinnokaraktärer som motvikt till all Disney, Barbie och Monster High. Jag vill inte att hon ska säga att flickor inte kan göra si eller så för att de är flickor, eller att hon tror att en måste se ut på ett visst sätt för att komma någonstans i livet. 


Spirited Away
Totoro

Jag tror även att det är vi vuxna som skapar barnens referensramar när det gäller vad de uppfattar som hemskt eller ej. Säger jag att grådvärgarna eller vildvittrorna i Ronja Rövardotter är hemska, då tycker Lillan högst antagligen det också. Säger jag att det stinkande havsmonstret i Spirited Away är otäckt tycker Lillan det också. Precis på samma sätt som att jag skulle säga att en maträtt inte är god eller att jag inte tycker om en viss låt, så även om Lillan tyckte om maten i fråga innan så gör hon inte det längre när jag sagt att jag inte tycker det är gott (som var fallet med sill. Lillan tyckte om sill tills jag gjorde misstaget och sa att jag inte tycker om det, så nu äter hon inte sill längre). Det är även vi vuxna som tar livet av barnens fantasi när de uppnår en viss ålder, så det är ju även rimligt att barn börjar tycka att saker är hemska om vi vuxna säger att de är hemska. Har jag däremot en positiv inställning till det som visas, även om det kan vara obehagligt (och nu pratar jag inte om skräckfilmer eller blodiga mord eller folk som tar livet av varandra, det får hon ju såklart inte se på) blir Lillan mer medveten om att även mindre trevliga figurer har plats i fantasin. Säger en att mörkret är hemskt så uppfattar barnen att mörkret är hemskt, men säger en istället att mörker är bra för då får hjärnan och ögonen vila förstår de varför mörker måste finnas. Och det att allt ser likadant ut i mörker som i ljus försöker jag också påpeka. Jag tror inte det är hälsosamt om barn bara får se på program där det bara finns mjuka former och alla är glada hela tiden. Genom att se och lära sig att ta in olika känslor lär sig barnen även att känna igen och handskas med sina egna känslor. Jag kommer aldrig att glömma när jag och Lillan var hemma med flunsa, och vi såg på Grease. I scenen när John Travolta blivit dumpad av Olivia Newton John på drive-in bion och han sjunger en sorglig låt börjar Lillan, 4 år, storgråta och hulkar fram att hon tycker så synd om pojken som sjunger så sorgligt. Precis på samma sätt som jag blev helt förstörd över filmen Black Beauty när jag var liten, och grät mig genom hela filmen på grund av att de var så elaka mot häststackaren. 

Wonder Woman
 Så, vad ser era ungar på och vad tycker ni är lämpligt eller olämpligt i fråga om underhållning för barn?

måndag 12 januari 2015

en undran

Jag har undvikit att se på/läsa nyheter de senaste dagarna, eftersom händelserna i Frankrike börjar stå mig upp i halsen. Jag orkar inte höra om det mer helt enkelt, eftersom ju mer information jag får om det som hände, ju mer börjar jag undra om Charlie Habdo didn´t had it coming. Vi pratar alltså om en satirtidning som sparkade åt alla håll, inte bara uppåt, och producerade både homofobiska, rasistiska, antisemitiska, sexistiska och islamofobiska bilder, och att i yttrandefrihetens namn sparka på grupper som redan är utsatta i samhället känns bara... fel. (Väst)världen har dock gått bananas, och det pågår demonstrationer och manifestationer för att stöda Charlie Habdos redaktion och folk vill visa att de inte accepterar terrorism, vad det nu är eller inte är är ju också en fråga som det tål att funderas på. Det känns lite som vi har ett europeiskt 9/11 på gång, och islamofobin pyr ur Europas porer likt lava ur en vulkan som just ska få sitt utbrott. 



På samma gång går Boko Haram in i den Nigerianska staden Baga och slaktar 2000 civila människor. 2000 barn, kvinnor och män mördas kallblodigt och staden bränns ner till grunden. Enligt Amnesty kan detta vara det mest våldsamma attentat som Boko Haram hittills begått, och antalet offer är så stort att det är svårt att hålla räkningen, och även de som endast blivit skadade i dådet har inte klarat sig i brist på läkarvård. 
Boko Haram tvingar även unga flickor att bli självmordsbombare, och under de senaste dagarna har två liknande attentat ägt rum på marknader i Nigeria. Varför finns inget intresse av att få bukt med denna grupp som kidnappar, dödar och tvingar civila att ta livet av sig själva i guds namn? Hur kan vi låta detta fortgå?

Bland spaltmeter efter spaltmeter om terroristerna i Frankrike och deras medhjälpare och fruar får dessa nyheter en liten liten notis, så där i förbifarten. En liten notis som berättar om att 2000 människor blivit slaktade likt djur av en fanatisk extremistgrupp. Nyhetsrubriker som beskriver de tioåriga barnen som terrorister när de tvingats att spränga sig själva i luften, och sedan inget mer. Men det är ju så det brukar vara. Det som händer "i Afrika" är inte så viktigt, speciellt inte när homofobiska, rasistiska, islamofobiska och antisemitiska serietecknare får på nosen i Europa, vem orkar demonstrera för massmordsoffer på andra sidan jorden, liksom?

Detta handlar inte om religion längre, utan religionen har blivit ett slags svepskäl för människor att få utlopp för ett sjukt behov att utöva makt. I grunden är islam ingen våldsreligion, utan som jag tidigare sagt är det människornas egna tolkningar som gör att de ser det de vill se, och intalar en sig själv att striden utförs i guds namn kanske en slipper reflektera över vad som är rätt och fel att göra mot sina medmänniskor. Jag börjar bli riktigt orolig för det som pågår i världen just nu, och vilken utgång denna polarisering mellan människor kommer att få. Om vi tycker att de främlingsfientliga grupperna haft god medvind hittills, så tror jag att det bara är början på något som kommer att glida oss ur händerna...



söndag 11 januari 2015

Söndags-feministpepp

Söndag. Humor behövs. Varsågod.


Älska Norrland, och älska igenkänningsfaktorn på den manliga attityden. "Det är disk i disken!!"


fredag 9 januari 2015

förlåt, mer musik...

Ok, jag kan konstatera att jag för tillfället är inne i en period då jag verkligen crejvar efter ny musik. På kvällarna sitter jag och dammsuger youtube efter nya upptäckter. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Men under den senaste veckan har jag hittat så mycket ny, bra musik så det är helt otroligt. Ni vet den där känslan när en hittar en låt eller ett band som är så bra så en blir lite provocerad? När deras låtar är så bra så det gör lite fysiskt ont, och en börjar må lite dåligt? Okej, kanske det bara är jag som upplever viss musik på det viset, men det kan ibland uppstå en känsla som jag kan tänka mig missbrukare kan få av en riktigt bra tripp. När allt runt en försvinner och det är bara jag och musiken. Det händer ofta när jag är på blues-spelningar, att jag blir hög på musiken, och tänk vilken gåva, att inte behöva använda droger för att komma till the happy place. I vilket fall som helst så hittade jag så sent som för en timme sedan bandet Blues Pills, vars sound är som om Led Zeppelin, Deep Purple och Janis Joplin skulle ha ett band tillsammans. Jag är annars inte så superimpad av 70-tals heavy, men min fars musikintresse har dock lämnat sina spår och jag kan därför konstatera att detta band är helt otroligt, och svenska (!) Elin Larssons röst får det att hugga till i mellangärdet. Helt sjukt... Detta är musik som ska spelas riktigt riktigt högt, och lyssnas på när en har tid att hänge sig åt det vackra i det hela... Hoppas de kommer till Finland någon gång. Så jag får dö musik-döden.



min favorit nu för tillfället, Little Sun.






orka med det här året

Jag trodde det här året skulle bli ett bra år på alla sätt och vis. Att folk skulle hitta sitt förstånd och bli snälla mot varandra. Att vi skulle ta ett långt och välbehövligt steg närmare att vara toleranta och förstående. Jag är redan på dåligt humör över vad som händer i världen och mina förhoppningar är inte så höga för framtiden. 
Det började med det vidriga terrordådet mot en tidningsredaktion i Frankrike, som nu redan några få dagar efter resulterat i att jag ser det som befarades, nämligen en ökad intolerans mot muslimer. Snälla Facebook.kompisar, sluta dela artiklar från avpixlat, friatider och andra skit-rasisttidningar, om ni inte kan ställa er kritiska till deras innehåll. Vill ni dela islamofobiska nyheter, gör det från trovärdiga källor och kom med sakliga argument, eftersom jag då vet att ni tänkt till innan ni delat nyheten. Och jag kan unfrienda er på grund av genuint taskiga åsikter istället för er omedvetenhet och oförmåga att tänka kritiskt. Nu senast såg jag en friatider artikel där det framkommer hur svenska muslimer "hyllar" terrordåden i Frankrike, och jag kan riktigt se hur (Marcus Birro), rasisterna och islamofoberna sitter och gnuggar sina händer när den här chansen att spä på hatet uppstod. Vi måste minnas att vi inte kan dra alla över en kam på grund av vad en fanatisk grupp gör. Alla är inte som IS, talibaner, Al Shabaab eller Boko Haram, för dessa grupper handlar det om annat än religion, det handlar om genuint hat mot demokrati och mänskliga rättigheter, och de begår våldsdåd i religionens namn i tron att det rättfärdigar någonting. Kan jag tro. Läser en skapelseberättelserna för världens olika religioner är de i stort sett likadana, och det finns få religioner som verkligen uppmanar till att mörda andra människor, det är människor (män) har genom historien tolkat sagorna till sin fördel så de ska kunna skapa lagar och ta makten i sina egna händer i religionens namn. Och det rör allt från kristendomen (som absolut inte är någon rosenknoppsreligion) till hinduism och islam. Så sluta dela de här jävla rasistartiklarna! (Och nej, jag försvarar inte det som skedde i Frankrike, jag försvarar inte bestialiska mord överhuvudtaget, men när sådana här saker händer är det viktigt att hålla huvudet kallt och inte svälja allt som skräpmedia producerar med hull och hår).

Dagens andra sorgliga nyhet är att Ryssland än en gång tagit ett steg bakåt i utvecklingen och visat sitt verkliga ansikte när det kommer till tolerans för sexuella minoriteter. Svenska Yle skriver om en ny lag som förbjuder transpersoner att ta körkort, eftersom transsexualitet och transvestitism räknas som en psykisk sjukdom. Denna lag har skapats för att minska på trafikolyckor, och inte heller kleptomaner och människor med spelberoende tillåts att ta körkort. All styrka till Rysslands hbtqi-rörelse säger jag bara, att ni överhuvudtaget väljer att lämna kvar i det där landet och kämpa för era rättigheter är helt otroligt <3.

måndag 5 januari 2015

vintermusik: bluegrass, gothgrass, country och deathcountry

Som ni kanske märker inleder jag bloggåret 2015 ganska lugnt med random vardagsinlägg och andra ganska intetsägande texter. Nu ska jag ge er en massa musiktips från olika genrer som jag (åter)upptäckt under den senaste tiden. Ni som känner mig vet ju att jag älskar blues, rockabilly, psychobilly och sådant, och det som är så bra med dessa genrer är att det finns en uppsjö av andra roliga underkategorier som en kan ty sig till när en upplever att det som vanligen spelas börjar bli tröttsamt. Så nu vintern till ära har jag hittat en massa mörk, mysig bluegrass-aktig musik som är så förbannat bra. Så bra så en nästan skulle kunna börja dricka whiskey. Jag är lite ledsen att den kvinnliga fägringen som vanligt lyser med sin frånvaro, men jag vet att det finns flertalet kvinnliga bandmedlemmar och även band där frontfigurerna är kvinnor inom dessa genrer, de är bara lite svåra att hitta. Så, nu kör vi.

Vi börjar med den mörkaste låt jag kanske någonsin hört. Är du på bra humör och inte vill vara det längre kan jag rekommendera denna låt av Sons of Perdition. Alla deras låtar är så jävla deppiga så en vet inte vart en ska ta vägen, men det passar bra såhär i vintertid... :D



Sedan har turen kommit till Jayke Orvis, som jag helt sonika placerar in i kategorin country-gothgrass, eftersom vissa av hans låtar är mer country än bluegrass beroende på vilket band han spelar med. 



Slaughter Daughter är ett band med två tjejer som är himla bra, även det gothgrass. Hittade inte så mycket av dem på Youtube, men de kan finnas på spotify, har inte orkat kolla. Detta är en liveversion och orkar ni inte se början kan ni spola fram ca 2 minuter för skönsång och banjo.


Larry and his Flask. 


Old Crow Medicine Show, som spelar kanske lite väl mycket country för mig, men den här låten tyckte jag var himla bra. Har hört den i andra snabbare versioner förr, men den här kändes passligt chill...


The Devil Makes Three (som faktiskt har en tjej som spelar ståbas) med låten Old number 7, sköönt...


Samma band med låten The Bullet..


Så har vi 16 Horsepower som är bandet som sägs vara grundarna för genren gothgrass, men det kan jag inte säga om det stämmer eller ej, bra är de i alla fall..



Den här låten kan jag knappt höra på eftersom det påminner om ett Sons of Anarchy-avsnitt som förstörde hela mitt liv. Ändå kan jag inte sluta lyssna på den. White Buffalo har annars flera bra låtar..


Reverend Glasseye. Mörkt och konstigt.



Lost Dog Streetband, ett band på två personer varav en kvinnlig medlem. jeij.



Och nu min absoluta favorit. Skulle jag vara tvungen att välja endast en artist att se live innan jag dör, så skulle det vara William Ellito Whitmore. Alltså hohho... Jag lägger bara upp en låt, eftersom ALLA hans låtar är bra som jag hittills hört, så in på Youtube och villa bort er i WEW-djungeln..


Så avslutar vi med lite upptempo, tror jag bestämt..



Det finns hur mycket som helst av denna typ av musik både på Youtube och spotify. När en söker på gothic hillbilly eller liknande kommer det upp hur mycket som helst. Det är väldigt amerikanskt, och väldigt mycket banjo, men det tycker jag om. Vissa texter make no sense at all, men ibland är det skönt att inte behöva vara så djup. Musik som är perfekt när en sitter med goda vänner och sänker en öl eller två...

söndag 4 januari 2015

utflykt

Idag efter att jag hämtat Lillan från sin pappa kände jag ett överväldigande behov av att åka bort. Bort från människor och bilar, till ett ställe som är tyst och nära havet. När jag känner den känslan är jag tacksam över att jag inte har flera hundra kilometer till närmsta vatten eller lugn natur, utan jag kan stuva in barnet i bilen och åka iväg. Det gjorde vi idag, åkte hem via och byltade på oss mera kläder och sedan bar det av mot Björkö. Det såg ut som det skulle bli dåligt väder, men trots kampen mot klockan hann vi fram till Svedjehamn innan solen sänkte sig bakom träden, och jag fick till och med några skapliga bilder. Jag kan dock känna ett smärre obehag av att det nästan alltid är några andra turister där som ska vandra på stigarna och fascineras över utsikten från Saltkaret, eftersom det innebär att jag inte får vara ifred. Men en kan ju inte få allt här i världen. Vädret var fint och det blåste passligt kallt, så Lillan hade inte riktigt tålamod att vara kvar så länge, men jag fick i alla fall lufta på mig lite... 








Det var ganska svårt att tänka sig att senast vi var här var det sommarens varmaste dag och typ 30 grader varmt. Som vanligt är inte ljuset riktigt bra på solbilderna, men jag orkade inte hålla på och ställa in kameran så det fick bli såhär den här gången. 
Jag fick även tillfälle att testa mina nya vildmarksbyxor som Smokey köpte åt mig för en tid sedan. De var himla bekväma och smidiga, trots sitt pris på 40 euro, kan tänka mig att de duger minst lika bra som dyra Fjällräven, även om kvaliteten kan vara lite sämre, det återstår att se. 
Hursomhelst var det skönt att komma bort lite, dofta på havet och längta efter sommaren ännu mer...