söndag 30 november 2014

att menstruera mitt i julstöket

Under de senaste dagarna har det varit storstädning och julpynt på schemat i vår familj. Det har gått över förväntan bra, och jag har till och med tagit itu med de förbannade skräplådorna som är fulla med en massa småprylar som en inte vet vart en ska placera, utan en skyfflar ner allt i närmsta låda eller skåp. Och jag kan även erkänna att jag och Smokey borde få pris i förmågan att skapa varje låda/skåp till ett totalt inferno av obestämbara föremål. Jag har till exempel hittat både visdomständer, tanga-kalsonger och en miljon klädnypor på konstiga ställen under dessa dagar som jag städat. Men nu är det i ordning, så nu får det fyllas på med mera skit. Det finns en skåp som borde redas upp ännu, men att öppna dörren till den är som att öppna dörren till världens avgrund, och en vet inte om en tar sig ur det projektet levande. Som det är nu är det på egen risk att öppna skåpdörren, eftersom random föremål kan falla dig i huvudet om en äventyrar ödet och faktiskt öppnar porten till helvetet. 
Jag hatar att städa inför julen, eftersom det känns som en har så stor press på sig att städa på ställen som en annars förbiser vid en "vanlig" städning. Städa och torka ur skåp, torka skåpdörrar, dammsuga under soffan och hitta ett halvt års förlorade leksaker och godis, städa garderoben (HATA), städa och reda upp i bokhyllan (och gråtande tvinga sig själv att rensa bort böcker en inte läst på 10 år), slänga bort döda blommor som aldrig kommer att återuppstå trots tappra försök osv osv. Men nu är allt det jobbiga gjort, utom att städa ur garderoben för det fruktar både jag och Smokey, men jag har satt deadlinen innan jul, då ska det vara städat. 
Och så var det ju det här med att få upp det förbannade julpyntet efter att en städat sig svettig, och varje år är det samma sak, men i år var det lite värre eftersom jag PMS:ade och mensade under hela pyntningsprocessen, och det förklarar mina känslor så här i efterhand. 

När en ska hänga upp julgardiner och inte hittar hälften och sedan trasslar in sig i dem och håller på att falla ihjäl när de ska hängas upp...


När en fått upp julgardinerna och ska ha hänga stjärnor i fönstren och inga av lamporna funkar (som alla fungerade när stjärnorna togs ner i januari)...


En skiter i stjärnlamporna och bestämmer sig för att ta fram slingorna med fina färggranna lampor för att lägga någonstans som får placeringen att se spontan men ändå otroligt smakfull ut...


... och en undrar vem i helvete som inte ordnade upp ljusen när de togs ner sist...


.. änglaspelet ska byggas ihop och en av "pinnarna" som ska plinga är spårlöst försvunnen...


Lillan har tjatat om att baka pepparkakor hela veckan, och när vi äntligen fått utkavlat degen och stansat några kakor, vill hon inte baka längre än 5 minuter, eftersom:


Och så var det ju den obligatoriska julmarknaden på Stundars som ska besökas. Ingen bra idé på mensens första dag + mensvärk, när humöret åker berg och dalbana och en skulle vilja mörda allt som rör sig, då är det inte skönt att vara med 6000 andra julhandlare på ett litet utrymme...


Mängden julglädje är obeskrivlig. Men konstigt nog så är julen en av de högtider jag tycker mest om, trots att den innebär mest stress och för höga förväntningar. Nu ska jag sätta mig ner, dricka glögg och njuta av att lägenheten är nystädad (vilket den kommer att vara i cirka 1 timme, max). Hoppas ni haft en trevlig första advent. Själv längtar jag efter 22 december när jag får ta efterlängtat JULLOV!

















torsdag 27 november 2014

Dagens störigaste person(er), del 2

Alltså jag orkar fan inte med den här världen. Ingen har väl missat charmpojken Julien Blanc? Efter lite forskning på Youtube visade det sig att det finns en hel klan av dessa RSD (real social dynamics) -män. Julien Blanc har väl fått mest uppmärksamhet eftersom han är ett svin ända in i ryggmärgen efter vad det verkar, och han har blivit bannad från flera länder där hans "pick up-tour" skulle ha ägt rum. Blanc har blivit anklagad både för sexuella övergrepp och för våldtäkt, och han representerar en kvinnosyn som verkar vara ganska den samma som Dan Bilzerian, nämligen att kvinnor är något som en kan behandla hur som helst, som objekt. Det finns flera andra töntar inom detta RSD-fenomen som heter Todd, Tyler och Jeffy bland andra, och youtube svämmar över av en massa härliga instruktionsvideor från dessa män som ger goda råd om hur män ska få kvinnor att vara otrogna, hur män ska få kvinnor på fall och hur en ska vara allmänt obehaglig och "manlig" på rätt sätt, men framför allt, hur män ska få ligga med kvinnor. 



Här berättar Julien Blanc om hur män ska sluta vara pussies och ta tillbaka sin roll som MAN

I den här videon berättar Tyler om hur en ska ragga upp kvinnor på krogen. Ta in dem i ett hörn och ta dem mellan benen fast de inte vill... Orkar du höra på hela så önskar jag dig lycka till...


Något annat jag reagerar på med dessa människor är att de mest hela tiden pratar om "hot girls" och värderar kvinnor baserat på knullbarhet. Och det som stör mig allra allra mest är att de talar om hur kvinnor kommer att reagera i olika situationer precis som om alla kvinnor tänker och tycker lika, och som om de själv skulle ha förmågan att beskriva kvinnans upplevelse av att bli sexuellt utnyttjade av dem, vilket är i princip vad som sker.

Det finns hur mycket som helst av den här skiten på Youtube. De är elaka, rättfärdigar i princip våldtäkt, och jag tycker synd om de människor som ser dessa personer som förebilder. Ska dessa lära unga människor hur kvinnor ska behandlas och vad kvinnor tycker om, så har vi snart allvarliga problem i form av att våldtäkter börjar ses som vanliga pick up-knep.

Julien Blanc har en föreläsning inbokad i Helsingfors i februari nästa år, och jag hoppas verkligen att han inte blir insläppt, för sådant här skulle kunna räknas som hets mot folkgrupp.

onsdag 26 november 2014

varför ska jag få gifta mig när du inte får?

Jag har tänkt mycket på äktenskap och bröllop på senare tid, och detta i och med det motstånd som den jämlika äktenskapslagen får i det här jobbiga landet. När Lena Dunham besökte Skavlan för någon vecka sedan fick hon frågan om hon någon gång ska gifta sig (typisk fråga som kvinnor får btw), och hon svarade något i stil med att hon kan tänka sig att gifta sig den dag då alla oavsett sexuell läggning har rätt att ingå äktenskap. De där orden fick mig verkligen att börja tänka på det hemska i den här situationen, att jag får gifta mig med vem jag vill så länge det är en person av motsatt kön. Att mitt heterosexuella äktenskap anses som legitimt och riktigt, medan ett äktenskap mellan ett samkönat par ses som brott mot mänskliga rättigheter, enligt Päivi Räsänen. Det skanderas i kommentarsfält om hur kärnfamiljen skulle nedmonteras om samkönade par skulle få gifta sig, det pratas om barnens säkerhet, hur ska det gå för dem? Som om barn till samkönade par skulle må sämre och skadas för livet eftersom de inte träffar några andra människor än sina mammor eller pappor, om man ska tro på motståndarna till lagen. Ministrar och riksdagsmän beskriver homosexualitet som en sexuell avart, och att "de" kan gott nöja sig med att ingå partnerskap, en behöver ju inte kalla det äktenskap. Människor är rädda att äktenskap som ingås mellan samkönade par gör de heterosexuella äktenskap mindre värda, och att de samkönade äktenskapen på något sätt skulle urholka betydelsen av de heterosexuella äktenskapen. Något som i alla fall jag trodde handlade om betydelsen som individer själva skapar genom att vilja ingå äktenskap med någon. 

Överlag tycker jag att äktenskap är en förlegad institution, och att det i dagens samhälle inte borde ha så stor betydelse om ett par är gifta eller ej, med tanke på att så många bor i samboförhållanden livet ut. Jag menar, vad är det som garanterar att ett barn född inom äktenskapet inte skulle vara en bastard? Det är en jobbig situation att som ogift tas in på utfrågning för att faderskapet ska fastställas när en fått barn, och en blir tvungen att svara på frågor som om det vore ett polisförhör. 
Däremot kan jag förstå den symboliska delen av att vilja älska någon i nöd och lust tills döden skiljer oss åt, och det handlar om att förklara sin kärlek till den en älskar och vill leva med livet ut. Men varför är det bara vissa som ska få göra det? Varför är det bara vi som råkat födas in i heteronormen som ska få åtnjuta lyckan att ingå äktenskap med den en älskar över allt annat? Det är som vi gör en klassfråga av kärleken, och det är endast de privilegierade heterosexuella som ska få ingå äktenskap. Var är rättvisan i det? Varför ska jag har rätt att ingå äktenskap med den jag älskar, medan kanske du eller ditt barn eller din bästa vän inte får det, bara för att hen råkar älska en person av samma kön?

Vi håller tummarna på fredag, snälla snälla låt oss komma ur denna trångsynta bubbla som gör att en får skämmas ögonen ur sig inför resten av världen. Vi måste börja tänka förbi kön, och sluta stirra oss blinda på vad folk har mellan benen, för när det gäller kärlek begränsas en inte av sådana regler om vad som är passande eller vad som står skrivet i en gammal dammig sagobok. En ska få älska vem en vill utan att det ska kännas som att en viss typ kärlek inte räknas, som om det vore något övergående eller ett påhitt. 

Och ja, jag råkar vara heterosexuell och leva i ett heterosexuellt förhållande, och det kan tyckas att jag inte har tolkningsföreträde i denna fråga. Men det enda jag vill är att alla ska få vara glada, och att alla oavsett sexuell läggning ska få älska vem de vill, och då även gifta sig med vem de vill om det är något som är viktigt för de människorna. Jag vill inte leva i ett samhälle som är uppbyggt på fördomar och oförståelse, och framför allt inte i ett samhälle där oförmågan att tänka längre än utanför sin egen lilla bubbla av trygghet har blivit en epidemi...

måndag 24 november 2014

graviditet är ingen sjukdom och abort är inte vård

Jag har med skräckblandad förtjusning följt diskussionen på vbl.fi om KD och Sannfinländarnas förslag till skärpt abortlag. Det som skrämmer mig allra mest är kommentarerna som dyker upp under artikeln, och hur diskussionen urartar till följd av att folk blandar in gud, börjar citera bibeln och fördömer abort som ett bevis på samhällets moraliska förfall. Här är några godbitar ur "debatten":

"Ännu en gång : barnet har ingen möjlighet att få säga sitt. Man ropar bara om mammans rättigheter, men ingen tar parti för det nya livet som börjat spira. Livet börjar vid befruktningsögonblicket! Och varför alla dessa aborter ? Jo, för detta samhäller är så nergånget i omoral. Och det skall det lilla livet/fostret få stå för. Vi lever år 2014 och alla i detta land är nog informerade om alla de olika preventivmedel som finns, så varför skyddar man sig inte då ? Skärpning !"

".... talar nog om de absoluta majoriteten av aborterna. Att bli våldtagen är ovanligt i Finland och ännu ovanligare är det att offret blir gravid, så dit argument gäller kanske mindre än en promille av alla fall."

"Det finns preventivmedel av alla de sorter samt dagen efterpiller! Skulle dessa användas och alla kärlekskranka par ta ANSVAR för sitt sexliv så skulle läkare gynekologer och vårdpersonal vars samvete inte belastas av att utföra aborter hinna med dessa ingrepp utan att någon kvinnas "mänskliga rättighet" till fri abort skulle kränkas. Men det är lätt att kräva att andra skall rätta till ens eget slarv. Jag har också förstått att adoptionskön är lång och väntetiden ännu längre på adoptivbarnbarn födda i Finland. Akuta aborter för att rädda moderns liv torde väl de flesta inom läkar och vårdpersonal kunna godkänna."

"Den Stora Lögnen i detta sammanhang är det ständigt återkommande påståendet att ett foster är en del av mammans kropp. Det är redan ett litet barn, även om det inte är moget. Så här på domsöndagen rinner Jesu ord i minnet: "Allt vad ni har gjort mot en av dessa minsta ..." Den läkare eller barnmorska som inser allvaret måste få säga nej."

"Tänk att vi gått så vilse i dagens "moderna värld" så mord är tillåtet på oskyldiga, försvarslösa och defekta babysar! Vart är vår värld påväg?"

"Finns nåt som heter ANSVAR har hen gjort till en bebis så skall hen ta sitt ANSVAR"

"Graviditet är inte en sjukdom och abort är inte vård (om inte moderns liv är hotat, vilket torde gälla i en försvinnande liten andel av fallen). Vårdpersonal borde inte behöva delta i något så omoraliskt som abort. Det minsta man kan kräva är att skattefinansierad sjukvård skall sluta utföra aborter (om inte moderns liv är hotat), det kan de som vill låta göra på privata kliniker, liksom plastikoperationer. Ännu bättre vore det givetvis att förbjuda abort (om inte moderns liv är hotat)."

Jag valde att inte ta med de långa harangerna om bibeln, eftersom jag anser att gud inte överhuvudtaget hör hemma i denna diskussion. Det jag finner skrämmande är att så många (främst män kan jag tro) så lättvindigt anser att när kvinnan blir befruktad så är hennes liv mindre värt än den blivande bebisens. Det pratas om mord på oskyldiga små barn och en lägger mänskliga rättigheter inom citationstecken, precis som det skulle handla om något pjas som någon flummare har kommit på. En av dessa som kommenterat tar sig till och med friheten att säga att det förekommer så lite våldtäkter i Finland så man kan inte helst ta med det i beräkningen, skulle känna att göra en flashback-snubbe och fråga "källa på det???". Det pratas om ansvar och att en ska se till att skydda sig och blir en gravid ska en tamejfan stå för sitt misstag och behålla ungen. Livet börjar spira i det ögonblick mamman blir befruktad osv, som om det vore en bok om Finlands djurliv. 
Saken är ju den att oavsett om en är försiktig och skyddar sig så finns det alltid en risk för att en ska bli gravid när en har sex. Så är det bara. Jag anser att rätten till abort hör till de mänskliga rättigheterna och att varje kvinna har rätt att bestämma över sin egen kropp, för vem, i ärlighetens namn, kan komma och säga att ett embryos "liv" är mer värt än kvinnans? 

Det utförs relativt få aborter i Finland, år 2011 utfördes 10 490 aborter, varav 174 aborter gjordes efter vecka 16 på sociala grunder (statistik från vbl.fi). Fri abort gäller fram till vecka tolv och efter det upp till vecka 24 krävs Valviras godkännande för att göra abort. Så det är ju inget som en kan säga är något som unga tjejer gör var och varannan månad istället för att använda preventivmedel, som också är en underlig myt som gäller abort. Aborterna har även minskat under de senare åren, och det tror man beror på att rådgivningen och informationen om hur man skyddar sig har blivit bättre, och därför har abortantalet minskat. 
En undrar ju dock om vi är på väg åt samma håll som andra konservativa europeiska länder som försöker skärpa sina abortlagar och i vissa fall förbjuda abort. För det hoppas jag verkligen inte. Tar vi Irland som exempel så är abort förbjudet om inte moderns liv är i fara. Dock är riktlinjerna kring när moderns liv är i fara så diffusa så läkare vägrar utföra aborter av rädsla för att bryta mot lagen. Det finns dock ideella organisationer som får ge rådgivning och vägledning åt kvinnor som vill göra abort, och dessa organisationer hjälper kvinnorna att hitta abortkliniker i andra länder där ingreppet är tillåtet. Dock måste denna konsultation ske ansikte mot ansikte, och den får under inga omständigheter ske per telefon. 
Det är även ett faktum att bara för abort förbjuds minskar inte aborterna, de sker istället illegalt och i osäkra förhållanden, med redskap som galgar och tänger. 

Är det bättre om kvinnan tvingas behålla sitt barn trots att hon vet att hon inte har möjlighet att ta hand om det? Att hon kanske knappt har råd att ge mat åt sig själv och sedan får ett till liv att ha ansvar för? Eller att en ung flicka blir gravid av misstag men blir tvungen att behålla barnet mot sin vilja, och får planera om sin framtid helt och hållet, på grund av att hon inte fick göra abort? Eller barn som föds in i familjer där det förekommer missbruk, misshandel och där det absolut inte är lämpligt för ett barn att växa upp, är det ett värdigt liv? 
Och vad tänker abortmotståndarna med när de helt förbiser moderns liv och rätt att bestämma om sin egen kropp? Det är ju inte som att modern och barnet aldrig har kontakt mer efter de nio månaderna som bebisen huserar inne i kvinnans kropp, utan att vara mamma är ju något en är hela livet, och är en inte redo för det i en situation då en märker att en är gravid, då ska det finnas en möjlighet att avbryta graviditeten.

Jag anser även att graviditet kan klassas som en sjukdom i vissa fall, även om det kanske låter kontroversiellt. Men om en kvinna har en väldigt svår och jobbig graviditet, som gör att hon inte kan leva som en normal människa på grund av illamående, ryggont och alla andra åkommor en kan få när en har en annan varelse inne i sin kropp, då anser jag att graviditeten kan klassas som en sjukdom. Men även här bemöts en av oförstående röster som säger att vara gravid är bara ett naturligt tillstånd, så det är bara att bita ihop och vänta på bättre tider. Även om den jobbiga graviditeten bidrar till att modern inte kan känna kärlek till sitt barn, utan kanske till och med stöter bort det efter förlossningen. För det finns inga garantier för att en förälder känner ovillkorlig kärlek till sitt barn, även om många verkar leva i den föreställningen. 

Abort är en mänsklig rättighet och vi kan inte för något i världen låta den rättigheten tas ifrån oss.  



fredag 21 november 2014

väskan som alla borde ha och skitbra musik

Yes! Idag kom den efterlängtade faboless-väskan hem i brevlådan, och det är ju en väska jag tycker alla borde ha.. Förlåt för asiga webcam-bilder, men jag orkade inte börja med något systemkameraprojekt.



Idag har heela dagen spenderats på stan tillsammans med min mormor, och som betalning för att vara hennes springpojke fick jag en flaska vin som ska avnjutas imorgon i goda vänners sällskap. Det finns annars ingen människa som jag kan ha så svårt att förstå mig på som min mormor. När hon såg mitt hår tyckte hon att vi borde köpa en mössa åt mig; "ska ja kom ti stan medde tå dö sir yyt såde i hovo??". Saken är ju den att jag ännu har i färskt minne hur hon berömde mig när jag som fjortonåring rakade hela mitt huvud. Jaa men du har så fin huvudform så du passade ju riktigt bra i den frisyren. Är det inte meningen att mormödrar ska förfasa sig över saker som säkerhetsnålar i öronen och rakade punkhuvuden? Nej, inte min mormor, hon tycker det är snyggt. Men hon är ju inte som alla andra heller, så det är väl sådant man får räkna med. Hon kom dock över min hårfärg ganska snabbt, så det blev ingen större dramatik. 

Tack vare En blommig tekopp hittade jag ny fräsch musik som gjorde mig himla glad! The Vanjas!




Och lite The Black Belles, sickna tuffa brudar <3.. Jag ska också börja ha hatt. Hela tiden.




Wendy O Williams måste också få vara med på ett hörn, eftersom hon också är coolness personifierad..




Nu ska jag idka fredagsmys med kållåda och iskall mjölk. Luxury utan dess like.

torsdag 20 november 2014

Men.... männen då?

Nu tänkte jag prata lite familjeplanering och reproduktiv hälsa. Kanske främst det förstnämnda. Jag skrev tidigare i år en uppsats i familjepolitik om just dessa ämnen och jag lärde mig så mycket, och på samma gång blev jag himla uppgiven, som vanligt när det kommer till saker som vi här i Finland tar för givet men som är så främmande i andra länder. 

Vi i Finland har en relativt lång historia när det gäller att ta hand om våra nyförlösta mödrar och barn. Till exempel grundades den första rådgivningsstationen för barn år 1904, och år 1949 så täckte kommunala barn- och mödrarådgivningsbyråer hela landet. Blir man gravid nu vet man att man går på regelbundna rådgivningsbesök och barnmorskan följer upp familjens situation även efter förlossningen, detta är en företeelse som förekom redan i slutet av 1800-talet. Den lokala barnmorskan besökte den nyblivna mamman för att lära henne om hur man sköter barnet och de egna hygienen. eftersom det var barnmorskornas ansvar att utbilda mödrarna i frågor om hälsa och moderskapet. Det som är så bra med det här systemet är att ALLA gravida besöker rådgivningarna och går dit med sina barn senare, oavsett socioekonomisk bakgrund, och därför förekommer det ingen social stigmatisering heller. Många kommuner erbjuder även extra stöd för familjer som kan uppleva att de har problem med att orka och hinna med allt, och det ska aldrig vara en hög tröskel för att ta kontakt med rådgivningen om det är saker man funderar över. Vi har otaliga familjeförmåner som staten erbjuder och vi har även tillgång till barnomsorg, läkarvård och direkta ekonomiska understöd. Dessa går jag inte mer in på här, eftersom det då antagligen börjar låta som ett informationsblad från FPA. Jag vill bara lyfta fram hur det ser ut i vårt land, för det systemet vi har är ett av de bästa i världen då alla barn oavsett bakgrund omfattas av dessa förmåner. Vi har det ganska bra på det stora hela när det kommer till reproduktiv hälsa, och vi har tillgång till preventivmedel och fri abort, vilket nu för tiden räknas som viktiga delar i ett samhälle som kan kallas välfärdsstat. 

Nåväl. 

Det finns ju länder där saker och ting inte alls ser ut som det gör här. Ofta är det på grund av fattigdom som länder har problem med en hög befolkningstillväxt, och även religiösa och kulturella orsaker gör att det föds fler barn än vad som kanske skulle vara nödvändigt. De fattiga länderna har även ofta en hög nivå av mödradödlighet och spädbarnsdödlighet på grund av bristande hygien och utbildad vårdpersonal som kan underlätta kvinnans förlossning. Området i Afrika söder om Sahara har länge varit ett problemområde när det gäller befolkningens reproduktiva hälsa och där kommer även korruption och pengar som hamnar i fel händer med i bilden. Vissa länder kan erhålla stöd för preventivmedel från olika välgörenhetsorganisationer för att den fattigare delen av befolkningen ska få tillgång till dessa. Problemet är ofta att det blir en marknad av det hela och regeringen och andra ansvariga väljer att sälja preventivmedel till de familjer som har råd att betala, och därför lämnar de utan pengar också utan skydd. Det resulterar i att det fortsättningsvis är flest barn som föds i fattiga familjer och mödradödligheten fortsätter att vara hög i vissa områden. 
Det har dock skett en förbättring på senare tid, och man har lyckats begränsa befolkningstillväxten till en viss del med hjälp av att informera familjer om deras möjligheter att skydda sig själva. Familjerådgivning och att medvetandegöra kvinnor om hur man gör för att inte bli gravid spelar en väldigt stor roll när det kommer till att förhindra mödradödlighet och spädbarnsdödlighet. 

En annan sak som görs bland annat i Indien för att hämma befolkningstillväxten är att massterilisera kvinnor. Det var på grund av detta som jag började skriva detta inlägg från första början, eftersom det uppdagades en situation i förra veckan när 13 kvinnor dog efter en massterilisering i Indien. Kvinnorna bli mödrar ofta i väldigt unga år, och det är två barn som är idealet. Familjer väljer ofta att skaffa två barn i ett tidigt skede i förhållandet och sedan steriliseras kvinnan för att inte kunna föda fler barn. Om en familj har många barn straffas de genom att inte få samma rabatter som mindre familjer och de får olika förmåner indragna. De indiska kvinnorna lockas med hjälp av olika förmåner om de steriliserar sig, men det handlar sällan om stora summor. Kvinnorna som steriliserades i det fall där flera blev förgiftade fick de en summa på 19 euro för att genomföra ingreppet. Här är ett utdrag ur en artikel från 2013, som beskriver hur steriliseringarna brukar gå till:

"Barnmorskan Gurla Premiladevi beskriver lägren som ett medicinskt löpande band. Ibland hölls de på byskolor. Två hopskjutna skolbänkar fungerade som operationsbord, kvinnorna tvingades vila på golvet efteråt och toaletter fanns sällan. Läkarna pressades eller belönades för att arbeta snabbt. En del saknade erfarenhet.

– Ibland fick jag peka ut äggledarna eftersom läkaren inte hittade dem, säger Gurla Premiladevi som assisterat vid många operationer.
I Answers senaste rapport om steriliseringarna pekas flera allvarliga problem ut: Kvinnor får inte veta vad ingreppet innebär, får ingen information om andra preventivmedel, undersöks inte före operationen och följs inte upp efteråt.
– Regeringen ville att vi skulle ta bort det kapitlet. Men vi vägrade, säger Praksamma Malawarapo.
13 procent uppgav att de drabbats av komplikationer som sårinfektioner och skador på organ eller blodkärl. Det har till och med hänt att kvinnor dött.
– Det var en febrigt snabb kampanj. Läkare har erkänt att de slarvat för att nå målen, säger Prakasamma Malawarapo som trots allt tycker att steriliseringarna gett indiska kvinnor mer frihet då de inte längre är lika bundna till hemmet.

I andra delar av landet som inte lyckats hejda befolkningstillväxten pågår intensiva och kritiserade steriliseringskampanjer. I Andhra Pradesh har dock pressen på kvinnorna minskat, enligt Malawarapo. Läger ordnas fortfarande och straff- och belöningssystemet är kvar. Fast hon tror inte att det påverkar.
– Steriliseringarna har blivit en naturlig del i kvinnans liv. Även utan läger eller gåvor tror jag nog de skulle söka upp kliniker för att få det gjort.
För indiska män är det annorlunda. Trots kampanjer och lockbeten vägrar de. Endast cirka en procent av steriliseringarna görs på män.
– Det är en genusfråga. Männen säger: ”Jag jobbar hårt, vad händer om jag blir sjuk efter operationen?”, säger Prakasamma Malawarapo."

Det är två saker jag reagerar på efter att ha läst den här artikeln. Först, steriliseringen innebär att kvinnorna inte längre är bundna vid hemmet och innebär alltså mer frihet. Det kan jag förstå, men jag tror ju inte att det ges så många alternativ, och framför allt INGEN INFORMATION om andra preventiva metoder. Och så undrar jag; är jungfrufödslar ett välkänt fenomen i Indien? Det verkar ju så eftersom det endast ligger på kvinnornas ansvar att hämma befolkningstillväxten. Här ser vi samma situation som p-pillren som skulle utvecklas för män, men som inte har så stor efterfrågan så man väljer att inte lägga så stor energi på att utveckla dem vidare så att de skulle komma ut på marknaden. Varför steriliseras inte männen, när det rent tekniskt innebär att en man kan befrukta himlans många kvinnor mest hela tiden, men en kvinna kan ju bara föda barn (som oftast bara är ett) en gång per år. Skulle det inte då vara mer effektivt att sterilisera männen? 

Detta är ju saker som inte helst diskuteras, eftersom det räcker med att männen sätter sig på tvären och säger "nej vi vill inte", och så är det bra med det. Men kvinnorna ska trycka i sig hormoner, steriliseras och på många håll genomgå illegala aborter för att inte få barn. Igen ser man hur ordningen i världen ser ut, och hur lågt värderad kvinnans hälsa och välmående verkligen är. Även här hemma hos oss kan det vara svårt för kvinnor att bli tagna på allvar när det kommer till sjukdomar som är kopplade till menstruation eller graviditet, det är ju bara "naturligt" så vi får leva med det, och graviditet är ju inget sjukdomstillstånd (vilket jag tycker att det i vissa fall visst kan vara) så det är bara att bita ihop. 
Nej mer utbildning åt folket och kräv mer ansvarstagande av männen, för oftast behövs det en spermie för att ett ägg ska utvecklas till ett embryo, och kvinnan ska inte behöva bära hela skulden för den ökade befolkningstillväxten.




onsdag 19 november 2014

new hairdo och den utlovade selfien

Redan igår lovade jag ju att ni skulle få en bild på hur jag ser ut. Och tro mig jag försökte. Jag använde varenda pryl i huset som man kan ta en bild med, men jag fick snart konstatera att jag inte kan ta selfies. Det går inte. Jag ser ofta inte klok ut, på vissa bilder såg man inte helst att det var jag, eftersom den konstiga vinkeln gjorde att jag såg ut som en helt annan person. Men i alla fall så valde jag ut den bästa och det får ni så lov att leva med så länge. 
Jag tycker ju om att göra galna saker med mitt hår, och nu kände jag att det fick vara nog med att kämpa mig fram till en röd nyans som jag är nöjd med, så jag avslutade den röda processen för denna gång. Jag har inte funderat så värst länge på vad jag ska göra istället, utan jag visste att det skulle bli något radikalt, eftersom det behövs nu i höstmörkret. 
Så med inspiration av detta:



...blev resultatet detta:

alltså denna bilden... *suck*

Bilden ger verkligen inget bra intryck, men ni vet ungefär hur jag ser ut i huvudet nu för tiden så ni kan säga hej på stan om ni ser mig, jag lär ju inte vara så svår att missa ;). Det känns jävligt bra att ha en rolig hårfärg igen. Har aldrig klarat av att vara "normal" när det kommer till frisyrer, och är glad över att jag inte är rädd att testa på det jag känner för. För att få de här färgerna prövade jag ett nytt märke som heter Splat och kommer från Estland, om jag inte misstar mig. 


Jag har alltid varit en trogen LIVE-användare, men när man ska ha mer extrema färger hittar man inte det i deras urval. Jag såg faktiskt att de hade toningar i olika chock-nyanser, men toning har jag inga bra erfarenheter av så det var uteslutet. Dessutom så tilltalade det mig att en kanske börjar se ut som en tysk techno-dude från 1990-talet om en färgar håret med Splat, och vem kan motstå det? 
Så som en mycket erfaren hårfärgare, vad tyckte jag då om denna färg? 
För det första var den prisvärd. En burk kostade kring elva euro, och då får man med blekmedel så man behöver inte köpa det skilt, vilket är en grym ekonomisk vinst om man har lika mycket hår som Kusin Det i The Addams Family. Men det behövs absolut två förpackningar om man inte har kort eller tunt hår. Ja var lite nervös inför själva blekningen, eftersom det luktade himla starkt och det kändes som det kokade i håret under verkningstiden, men det var väl en del av processen kan jag tänka. Ni vet hur håret kan bli som stålull när man blekt det och sedan tvättar ur medlet? Men det blev det inte av det här, det blev ganska mjukt och lätt att reda ut trots att jag inte använde balsam, vilket är många pluspoäng. När det gäller själva färgningen påminner det ganska mycket om att färga med Directions eller någon annan semipermanent balsamfärg, färgen räcker ganska långt och fastnar direkt på allt som det inte ska fastna på. Det var lätt att inte behöva blanda ihop olika saker, utan färgen var färdig i burken klar att lägga i kalufsen, dock var det lite klottigt, men det kan bero på om man är en eller två som gör det. Kan ju underlätta om en har hjälp med färgningen, mindre dräll och så. Att skölja ur skiten var desto jobbigare, det såg ut som jag hade haft ett My Little Pony-slakteri i duschen och det tog jättelänge innan vattnet var rent, men fan vilket bra resultat det blev. En ska tänka på att färgen även fastnar på golvet i duschen, trots att vattnet rinner hela tiden, men drabbas inte av panik, det löste sig med att skura golvet jättejättehårt med matsoda/bikarbonat, då blev det rent.
Nu återstår det att se hur bra färgen håller, men jag tycker det överlag var en bra färgninsupplevelse och helt klart var värt pengarna. Dessa färger finns i alla fall att köpa på Citymarket i Stenhaga, så jag antar att de även hittas i andra K-affärer. 
Betyg: 4 poäng av 5 möjliga

Igår kväll tittade jag på en himlans bra film som jag tycker alla ska se, och kommer därför att skriva en liten recension om den inom den närmaste framtiden. Så håll ögonen öppna efter det...



tisdag 18 november 2014

är det nu det händer?

Alltså, under de senaste dagarna har det hänt så mycket roligt i mitt bloggliv så det är inte klokt alltså! Bl.a har bästa Linn Jung placerat min blogg i top 3 österbottniska feministbloggar, jag har blivit omnämnd på Finlandssvenska Bloggares hemsida, och besökarna på bloggen har ökat explosionsartat! Om ni skulle fatta hur gött detta känns, efter att ha bloggat i nästan sex år, och nu äntligen känner jag att jag verkligen når ut till folk som är intresserade. Tack till alla som länkat och gett mig så fin respons, och framför allt vill jag säga VÄLKOMNA! till alla nya läsare som hittat hit! Det värmer så i hjärtat att se vad som håller på att hända inom den finlandssvenska bloggvärlden, att fler kritiska (feminist)bloggar dyker upp, lättnaden att veta att en inte är ensam är otrolig. Det känns som det är stora grejer på gång just nu, och detta är bara början. Jag smider som bäst planer på att få igång någon typ av nätverkande mellan femibloggarna här i Pampas IRL, så vi skulle få träffas och syna varandra i sömmarna. Men mer om det i framtiden...

Har ni frågor? Tips på vad jag ska skriva om? Kommentera eller maila eller skicka brevduva, jag är öppen för förslag. Jag vågar inte ha någon "frågestund", eftersom det skulle kännas himla asigt om ingen skulle fråga någonting, så jag gör så här istället...

Än en gång TACK för all pepp! Har ni tur kommer det ett inlägg där jag visar en bild på mig själv ikväll. Fattar att det är jobbigt att läsa en blogg där man knappt vet hur hon som skriver ser ut. Dessutom ska jag genomgå radikala förändringar gällande mitt utseende också, det kan bli häftigt, men det kan lika väl gå åt helvete, den som lever får se...


En gif som beskriver känslan jag haft idag. Och inte blev det sämre när jag fick höra att golven som jag målar är mycket snyggare och bättre gjorda än min de som min chef målade. HAH! *stolt* Nu ska jag och Lillan till stan och döda tid, och kanske äta pizza... C u guys l8r...

måndag 17 november 2014

dagens störigaste person

Jag brukar inte vilja lägga energi på douchebags som annars får onödig uppmärksamhet för sin existens. Men nu gör jag ett undantag eftersom jag har fått så många tecken på att jag måste spy galla över denna människa. Jag har varit smärtsamt medveten om hans existens lika länge som alla andra, men jag har som tur besparats från att få hans nylle upptryckt i ansiktet i tid och otid via sociala medier. Eller det är väl inte så mycket hans ansikte som irriterar, utan det faktum att han hela tiden är omgiven av halvnakna brudar, vapen, flashiga bilar eller militärattiraljer. Men igår kom han på tal när jag såg en bild på en röv med texten "i´m saving myself for Dan B" dyka upp i Smokeys FB-flöde innan vi skulle gå och lägga oss, och idag fanns han omnämnd på Finlandssvenska bloggares hemsida. Så jag kände att jag behöver vädra mina tankar angående denna coola kille. 

Jag pratar alltså om Dan Bilzerian, som har gjort sig känd på att via sociala medier visa upp sitt flådiga liv. Redan där kan man ju känna såhär: 


Vet ni inte vem det är kan ni googla, för jag tänker inte ge honom mer utrymme än nödvändigt här. Denna coola kille får mig att se rött och verkligen inse att mänskligheten snart inte kan förfalla mer, och han representerar precis ALLT som feminismen försöker motarbeta. Han postar bilder som skulle få Hugh Hefner att rodna och han är som en framavlad superstereotyp av den manligaste av män. 

Några smakprov:



Alltså vad har han på sig på den sista bilden? Cowboyboots och guldkalsonger? Hur kan någon ta denna människa på allvar? Och hur kan kvinnor världen över bli helt till sig i trosorna över denna mansgris som verkar ha samma kvinnosyn som Per Ström? Och varför syns han överallt?!?! Han har tamejfan kastat ner en spritt språngande naken modell från ett tak så hon bröt foten *mmm myyys*, och ändå tycker folk att han är värd att avundas och vill vara i hans kläder. Män som Dan Bilzerian är problematiska, eftersom de lockar till sig unga killar som skulle offra sin högra hand för att få vara som han, och leva hans liv. Vill vi att framtidens män ska ha samma inställning till kvinnor som Dan Bilzerian, att kvinnor består av en röv och ett par bröst som används som rekvisita på bilder som visas över hela världen? Han är inte cool, och han är sannerligen ingen person som jag skulle vilja vara som, och absolut inte synas på samma bild, eftersom det verkar som alla kvinnor i hans närhet tappar både kläder och förstånd. 

Och det som stör mig mest är att det tydligen är ok att lägga upp näst intill pornografiska bilder på Facebook om man heter Dan Bilzerian, men om man är kvinna som lägger upp en bild när man ammar sitt barn blir man avstängd för att man publicerar pornografiskt innehåll som folk tycker är stötande. Nä fy bövelen för sådana typer, det är folk som han som gör att den feministiska kampen kan fortsätta, för så långe de här typens människor finns, finns det också en orsak att aldrig sluta bry sig. 

Nu hatar jag även det faktum att jag slösat bort tid på att skriva ett blogginlägg om en person jag föraktar. Men ibland blir man bara så irriterad att man är tvungen att släppa på trycket. Och nu är det gjort. Så nu ska jag gå och kamma benhåret och läsa Simone de Beauvoir, för det är ju det enda feminister gör förutom hatar män.




torsdag 13 november 2014

Könsstympning och rädslan att prata om fittan (eller snippan om det låter bättre)

En pratar ofta om 1960- och 1970-talet som de gyllene åren när det kommer till kvinnans sexuella frigörelse. P-piller uppfanns, kvinnorörelserna krävde preventivmedel, säker abort, och framför allt rätten att bestämma över sin egen kropp. Behåar brändes och en förespråkade "öppna förhållanden", den sexuella frigörelsen var ett faktum. Vi har ju kommit en bit på vägen sedan dess, kan en ju tänka, vi får bestämma vem och hur många en vill ha sex med, vi har tillgång till preventivmedel och abort, vi får se ut hur vi vill och vi behöver inte vänta med att ha sex tills innan vi gifter oss (med undantag för i vissa religioner, men jag utgår från mitt vita västerländska perspektiv i denna fråga), vi har sexualkunskap i skolan och tillgång till sexualrådgivning från ganska tidig ålder. Så vi har det ganska bra. Eller?

Under senare år har en sett ett stort uppsving av vaginal plastikkirurgi, och allt fler kvinnor väljer att i allt lägre åldrar karva av sig blygdläpparna på grund av de anser att deras underliv inte ser ut som det ska. I England finns det kliniker som opererar flera kvinnor per dag, och de yngsta kan vara 16 år. Nu handlar inte det här om operationer som görs på grund av att en lider fysiskt av att saker inte står rätt till med fitty, och att en därför av medicinska skäl väljer att operera sig, för det är en helt annan sak än dessa kosmetiska orsaker. De flesta operationer som utförs handlar om att "korta av" blygdläpparna, eftersom patienten upplever att de är för stora och de lever i tron att ingen kommer att vilja ha sex med någon som ser ut så mellan benen. Lite kuriosa på det: storleken på de inre blygdläpparna (labia minora på latin) kan vara allt mellan ett par cm till nästan tio cm, och det är fortfarande helt normalt. Är ni intresserade av utseende och storlekar på fittor kan ni läsa mer HÄR, vilket jag rekommenderar, eftersom en tydligen aldrig kan lära sig för mycket om sitt underliv.
Vi som har gått genom puberteten vet ju att det händer ett och annat med fitty under den tiden, det börjar blöda hej vilt och så blir vissa saker större och hår börjar växa där det inte fanns hår förut. Detta känns ju lite jobbigt om en inte har korrekt information om vad det är som verkligen händer och att det som sker är utfunderat sedan tusentals år och det är meningen att det ska hända. Detta faktum plus det tabu som finns över det kvinnliga könsorganet (inte prata högt om det, hysh hysh), gör att en kanske inte vågar fråga om saker som en undrar över och går istället omkring i tron att en är helt fel och missbildad och ingen kommer någonsin att vilja ha en när det ser sådär äckligt ut. Så till den stora frågan: vem har vi att tacka för dessa reaktioner bland osäkra tonåringar??? PAMPADAAM: porrindustrin och det att vi lever i ett patriarkat där kvinnans kropp ses som objekt som finns till för att föda barn eller tillfredsställa en man.

Jag tror att nu om någonsin är det många unga (barn?) som inleder sin resa i den sexuella världen genom att titta på porr. Idag är möjligheterna oändliga och även om en inte vill se på porr så räcker det med att skriva in fel sökord i google så leds en in på diverse tvivelaktiga sökresultat, vi är alltså utsatta för porr på ett helt annat sätt än vad en var "förr i tiden". Om ens första kontakt med sex är via porr så är det lätt hänt att det skapas en lite skev verklighetsuppfattning angående själva sexet, men även uppfattningen om kroppen och främst den kvinnliga kroppen blir rent sagt åt helvete fel. Kvinnorna som medverkar i porrfilmer har ofta "korrigerat" sina kön så att de inre blygdläpparna inte alls ser ut som de annars gör på en vuxen kvinna, de ger mer ett intryck av att vara instoppade och undangömda. Sedan att det inte finns så mycket hår på fitty resulterar i att tjejer som kommer i puberteten och börjar få könshår tror att de är onormala på grund av att det växer hår där. Och detta är inte så svårt att se om en går in på olika sex och sånt-frågeforum där dessa frågor kommer upp: är jag onormal när det växer hår på min snippa? Bilden en får från porrfilmer är alltså att kvinnans kön ska se ut som ett barns kön, slätt och instoppat. 
Det finns en dokumentär som heter The Perfect Vagina som jag länkar till i slutet av inlägget, som är mycket sevärd. I filmen ska en sextonårig tjej göra en förminskning av sina blygdläppar för att hon blev retad av sin syster och ett gäng killar som sa att hon hade stora blygdläppar. Till saken hör att ingen av dem hade sett hennes kön och om jag minns rätt hade hon inte haft sex med någon heller, utan hon skämdes så oerhört för sina fullt normala blygdläppar att hon valde att åka till doktorn och snitta av dem. I filmen får man även se själva proceduren, och det var inte trevligt, ingreppet i sig tog kanske 30 minuter, men läkningstiden var desto längre och smärtsammare. 
Det gjorde så ont i mig att se hur dessa unga människor väljer att könsstympa sig på grund av att en tror att man är onormal, och med vetskapen om att med lite ordentlig utbildning och information kanske det inte skulle ha behövts, då kanske hon skulle ha förstått att uppskatta sin fitta precis som den är. Och inte bara unga människor, utan även medelålders kvinnor som tror att deras män tycker att de är oattraktiva för att deras fittor inte ser ut som i porrvärlden, och går och bär på denna tunga ångest som de inte vågar berätta om, för det är ju saker en inte ska prata om högt. Det är ju bara att gå till sig själv och sin egen vänskapskrets, det är ju knappt så att en vågar säga ordet "mens" högt trots att en är bland andra mensare, hur ska en då våga prata om sina bekymmer om blygdläpparna?

Även restaurering av mödomshinnan togs upp i den ovan nämnda filmen. Och bara det, att vi fortfarande lever kvar i denna myt att mödomshinnan överhuvudtaget existerar gör mig så förbannad. Lär man ut sådant i skolorna än i denna dag? I vissa religioner måste ju kvinnan kunna "bevisa" att hon är oskuld på sin bröllopsnatt, annars drar de skam över hela familjen och det blir hedersmord och hela baletten. Därför så söker sig många muslimska flickor just till dessa doktorer för att fixa till mödomshinnan om de råkat ha sex innan de gifter sig, av rädsla för att vanära sin familj. Man fixar något som aldrig ens funnits. Det heter slidkrans, läs mer om det här, det som felaktigt blivit kallat för mödomshinna. Alla kvinnor blöder ju inte helst första gången de har sex, men ändå pratas det om att mödomshinnan spricker och det är därför det blöder. Sånt jävla skitsnack. 

Vi pratar om att vi måste stoppa könsstympningen av kvinnor i Afrika, att det är ett brott mot mänskligheten. Men är det bättre att gå till en läkare här och könsstympa sig på grund av en sjuk norm som råder i samhället? Det är ju även en form av förtryck, men det utövas på ett sådant sätt att vi tror att vi själva gör ett medvetet val, att det är för vår egen skull. Precis av samma orsak som vi rakar, sminkar, smörjer, botoxar, svälter, opererar och *är måna om vårt utseende*, för att någon annan säger hur vi ska vara och se ut. (Och nej, jag dömer ingen för att en bryr sig om sitt utseende, det gör jag också, men det skadar inte att fråga sig varför man gör det).
Är vi sexuellt frigjorda när vi mer än någonsin har en sådan ångest över vårt underliv och dess utseende, att vi av egen vilja lägger oss under kniven för att känna att vi duger som någons sexpartner?
Och vad håller skolorna på med? Hur ser sexualundervisningen ut idag? Är det samma som det var för 15 år sedan förstår jag att en inte vet någonting om sin egen kropp eller varför saker händer. Hur ska man kunna ta in viktig information av en lärare som är för nervös för att prata om fittan och visar diabilder från 1970-talet där allt är så hårigt så man inte alls ser hur ett kvinnligt kön ser ut, knappt ett manligt heller för den delen. Sexualundervisningen måste börja anpassas efter ungdomarna och det måste tas ner till deras nivå. Jag skulle inte alls ha något emot att upplysa unga om dessa saker, och göra det på ett sätt som får dem att förstå att det en ser på nätet inte är verklighet, utan det är bara fiktion. Att inte vara rädd att prata om de här sakerna eftersom det är så viktigt i en tonårings liv, och då måste en ha rätt information att arbeta med, annars blir det bara en massa missförstånd och felaktiga uppfattningar om sig själv och andra.

The perfect vagina kan ni se här, och snälla ta er tid att göra det, kvinnor som män. Det är VIKTIGA SAKER! Och alla där ute med fitta, bli vän med den och ta reda på om det är något ni funderar över! Det är inte för inte man rekommenderas att gå regelbundet till gynekolog för att kolla upp saker och ting, och då ska man även passa på att fråga om saker man undrar över. Och vi måste även sluta skämmas över att prata om vårt könsorgan, eftersom skam och tabu bidrar till att ännu mera myter och okunskap sprids.. Så, vad säger ni, ska vi göra den sexuella revolutionen på allvar den här gången? Och börja med att älska våra kroppar och ge samhället en spark i skrevet och ett argt jävla långfinger? Det tycker jag absolut vi ska, med början från nu.




onsdag 12 november 2014

vad är en dag utan lite sexism och övergrepp? ingen dag alls skulle jag tro

Alltså den här videon, kolla in den och dö inombords en smula:


"I´ve got a waterbed" alltså what the actual fuck? Och det kusliga är att detta inte är något som endast sker i stora metropoler som L.A och New York, utan det räcker med att ta sig till lilla Vasa, bli lite full och sedan ta sig till en taxikö för att man ska råka ut för diverse "hjälpsamma" män. Man kan alltså dra slutsatsen att där det finns fulla kvinnor finns även män som ser en chans att ha lite skoj i sin waterbed, och inte är rädda att ta den chansen = att utnyttja en full kvinna. Och sedan om något skulle hända kan man ju slå vad om att man själv bär skulden, FÖR DU VAR JU FULL! Det var självförvållat och som kvinna borde man veta bättre än att gå omkring och vara full hur som helst. Nej hemska tanke, att en som kvinna ska kunna röra sig fritt, nykter eller full, utan att bli betraktad som ett stycke kött...

Och det här, jag finner inga ord... 


Usch vad lessen jag blev, att människor inte säger till.. De står där och dricker kaffe, och en frågar t.o.m om de kan vänta med sitt gräl så hon får gå ut först?!?! Nej gott folk, ser ni människor, oavsett kön, som blir utsatta för våld ska ni säga till, det är det värsta som finns att stå på sidan och hålla käft, det när denna våldskultur ännu mer..

Hur har dagen annars varit då? Ja, sådär om jag ska vara ärlig. Lillan fyller ju fem idag, och som present fick hon feber så jag fick hämta hem henne från dagis tidigare idag. Vet inte vad hon har för fel, liknar lite det hon drogs med sist hon var sjuk. Feber, och så kräktes hon en gång och efter det blev hon bättre i skick, påminner lite om migrän. Jag hoppas inte jag fört över mina migrängener på henne, för då har jag nog dåligt samvete som mor. Hon somnade som ett ljus strax efter åtta, helt färdig stackaren, så imorgon hoppas jag hon blir kryare. Och själv har jag blivit förkyld, känns som hjärnan ska tränga ut genom pannbenet och snoret rinner hela tiden. Så nu ska jag hälla i mig lite finrexin och sedan gå och krypa till kojs bredvid mitt febriga barn, för jag orkar inte mer med den här dagen. Tack å hej.

tisdag 11 november 2014

Till min dotter

Imorgon är det exakt fem år sedan du såg ljuset av lysrör för första gången, och i skrivande stund är det exakt fem år sedan jag svor på att jag aldrig skulle klara mig levande ur förlossningen. Du gjorde det inte lätt för mig, och efter ett dygn av sammandragningar men ingen bebis ville jag lägga ihop benen och sluta vänta på att du skulle behaga göra entré med vad som kändes som samma grace som ett 40-tals soffmöblemang. Men efter 36 timmars krigföring kom du ut, och du var den härligaste lilla människa jag någonsin sett, och att du levt rövare inne i mig i nio månader kändes ofattbart, att jag kunde bygga en liten människa med hjälp av min kropp. Jag visste ingenting om bebisar, knappt vad som var fram och bak, än mindre visste jag om hur jag skulle hålla i dig så du inte gick i tusen bitar. Jag sov inte en blund under första natten på BB, av rädsla för att du skulle sluta andas om jag så mycket som blundade längre än en sekund. Jag visste inte vad framtiden hade med sig, vad som skulle hända med oss och hur det skulle gå, det enda jag visste var att du hädanefter var meningen med mitt liv, och att det var detta jag förberett mig på i nio månader; att bli din mamma. Jag minns hur jag satt och såg in i dina gråa ögon som förundrat vandrade fram och tillbaka, och jag hade så svårt att förstå vad som hade skett. Vad innebar min nya roll? Hur ska jag bete mig? Tänk om jag inte kan vara mamma, tänk om jag inte vet hur man gör? Men det gick bra, allt löste sig och det visade sig att jag var ganska duktig på att vara mamma. Även om vi hunnit vara med om mycket motgångar under de fem åren som gått har vi tagit oss igenom dem, och vi kom ut helskinnade och starkare än någonsin. Och nu, när du har uppnått den magiska ålder av fem år, kan jag inte låta bli att tänka på allt som kommer att möta dig i framtiden.

Du blev omhöljd av ett rosa täcke några minuter efter att du föddes, och du benämndes som "nr 2 - flicka" på ditt födelsebevis. Det kom rosa kläder från alla håll och kanter, och du var så söt och allas lilla prinsessa som kunde charma en sten med dina glada ögon och ditt härliga skratt, vilket du ännu kan. Det har aldrig varit så uppenbart för mig som nu i dessa dagar, när jag inser att du håller på att bli stor, att det där rosa täcket, och den där tvåan på pappret, har format den väg som du färdats på fram tills denna dag. För i dessa två saker, hur triviala de än må verka, så ligger det förväntningar och krav som ska uppfyllas hela livet igenom. Dessa förväntningar och krav talar om för dig hur du ska uppföra dig, hur du ska klä dig, hur du ska bete dig och vad din uppgift som Kvinna är, och trots att jag varit medveten om detta sedan du blev född och försöker motverka det, omges vi av ett helt samhälle som gör allt för att du ska uppfylla dessa krav korrekt. För annars gills du inte. Annars är du inte normal, annars är du inte Kvinna. Jag har aldrig tvingat dig att ha kläder med en viss färg, eller sagt att du inte får leka med dockor, jag har försökt att ge dig alternativ till allt det där som automatiskt kommer med när man föds som flicka. Jag har försökt få dig att inse att det finns så mycket mer än pojk- och flickfärger, pojk- och flickleksaker och pojk- och flicklekar, hela världen ligger för dina fötter, barn, det är bara att välja och vraka mellan allt underbart och hemskt som omvärlden har att erbjuda. Med all min kraft försöker jag få dig att vidga dina vyer, att inte begränsa dig till de normer där femåriga tjejer ska befinna sig, att lära dig att vara dig själv. Med det är inte lätt, när alla andra gör precis tvärt emot vad jag önskar dig, när de berömmer hur fin du är, hur söt du är, frågar om du vill bli prinsessa när du blir stor och om du vill gifta dig med en prins. Det värker i mitt modershjärta när du tittar upp på mig med stora, vädjande ögon och frågar är jag fin nu, mamma? Visst är jag fin? Säg att jag är fin... Och jag vill säga att det finns så mycket viktigare saker än att vara fin. Du är intelligent, rolig och snäll mot alla som du möter. Men det är inte egenskaper som är viktiga. Man kommer ingenstans genom att vara snäll här i livet, och det kommer även du att få uppleva.
Jag bävar för den dag när du kommer hem från skolan och någon har sagt att du är ful. Eller när du börjar raka dina ben som ännu knappt fått hår, eller står och nyper dig i huden och tycker du är tjock, fast du inte alls är det. För jag vet att dessa dagar kommer att komma, för jag har också upplevt dem. Jag har också stått där och hatat mig själv för att någon idiot har sagt det ena eller andra om mitt utseende, jag har också rakat bort hår på min kropp för att jag trott att man inte ska vara hårig om man är tjej. Jag har också fått uppleva det som miljoner andra kvinnor går igenom, endast för att de är kvinnor. Du kommer att få höra från alla håll och kanter hur du ska se ut, vilka kläder du ska ha, hur du ska bete dig i sängen, hur du ska tillfredsställa din man, hur du ska träna för att uppnå den ouppnåeliga perfekta kroppen, hur du ska sminka dig för att se osminkad ut, hur du ska styla håret för att det ska se naturligt ut, hur du ska göra för att bli åtråvärd. Direktiven för kvinnligheten har redan börjat i och med att du ikläddes det rosa täcket för fem år sedan. 

Jag önskar något annat för dig, min älskade dotter, jag önskar att du växer upp till en stark och enastående person, som är dig själv och inte låter folk trampa på dig. Det kommer att vara svårt, och det kommer att ta sin tid innan du inser att det finns så mycket mer än det som planerats för dig, men du kommer att upptäcka det förr eller senare, för det gjorde även jag. Jag vill inte att du ska begränsas av ouppnåeliga ideal som gör dig till någon som du inte egentligen är, som gör dig till det som samhället vill att du ska bli; en kvinna som ständigt är i jakt på en Kvinnlighet som inte egentligen existerar, och som man aldrig kan uppfylla, hur hårt man än försöker.
Älskade dotter, du är mitt allt och jag kommer alltid att finnas där för dig, vilka vägar du än väljer. Jag kommer aldrig att svika dig och jag kommer alltid att stöda dig i dina val, och jag kommer att uppmuntra dig att vara dig själv och jag tänker alltid uppmuntra dig att följa ditt hjärta. Då kommer det nog att bli bra...

Grattis på födelsedagen min älskade älskade flicka, du är bäst i världen, och jag vet att du kommer att vinka till mig från rymden en vacker dag, eller uppfinna ett nytt vaccin, eller fixa folks hår, oavsett vilket ditt öde är kommer jag alltid att vara stolt över dig...

fredag 7 november 2014

FemFriday

Det har varit tyst här under veckan, och detta beror på att jag har haft så mycket att stå i under dagarna att jag legat likt Uma Thurman efter överdosen i Pulp Fiction i soffan på kvällarna. Alltså jag har inte orkat skriva fast jag haft en massa saker jag velat skriva om. Så där ser man hur för mycket stress dövar inspirationen. Idag är första helt lediga dagen på nästan två veckor, så det känns himla skönt att få sitta och dricka kaffe i lugn och ro medan Lillan tittar på bompa, och kommer och tittar in i köket för att kolla läget med jämna mellanrum. Jag tänkte inleda fredagen med lite feministpepp, och senare idag/kväll kommer det ett längre inlägg om viktiga saker...

Pepp 1

Jag är sällan ett fan av "ny" musik, men jag måste säga att Beatrice Eli har tagit mig med storm. Är helt övertygad om att den här låten kommer att bli vinterns partylåt, eftersom man bara vill hoppa runt när man hör den. Dessutom är hon cool som få och vågar verkligen sjunga om saker som länge har varit tabubelagda för kvinnliga artister att sjunga om. Så, jultomten, om du läser detta skulle jag inte alls ha något emot att få Beatrice Elis nya skiva till jul (tror det är 10 år sedan man önskade en cd sist), så jag får rocka loss till den i bilen...


Pepp 2

Ni vet catcallingvideon som cirkulerat på www under senare veckor? Där man filmat en kvinna som vandrat runt i N.Y och hur killar *fäller komplimanger* mest hela tiden? Efteråt följde ju otaliga diskussioner om huruvida den var äkta eller ej, om killarna som figurerade i videon var skådespelare och so on. I en nyhetssändning i CNN diskuterades videon tillsammans med en kvinnlig komiker och en ManTM, och det är en ganska intressant video att se på. Den visar precis hur det är att vara kvinna i dag, och hur man inte blir hörd när man försöker förklara att det är verkligen så här det går till. Nej för då kommer en ManTM och förklarar att "kvinnor förväntar sig och VILL att män ska kommentera dem och om det inte passar ska man vända sig om och säga ifrån". Jaja. Se själva och känn uppgivenheten...


Pepp 3

No word is needed for this one. Jag hoppas Lillan har den här inställningen om några år. Fuck sexism.

Pepp 4

Jag vill även tipsa om en blogg som jag upptäckte (igen efter en lång tid), som skrivs av en himla duktig tjej från Vasa. Jag blev så glad när jag hittade den eftersom jag inte numera behöver känna mig så ensam med den feministiska kampen i Österbotten, Sofia skriver jättebra och smarta saker, och dessutom är hennes blogg skitsnygg. Så in med er och läs HÄR



Pepp 5

Snygga väggsmyckningar. Karins Konstgrepp är också en av mina favoriter och jag skulle såå gärna vilja ha någon av hennes printar i ett framtida hem. Mina favoriter ur hennes webshop är dessa två:




Pepp 6

Det är nästan fem år sedan jag gjorde min första och hittills enda tatuering. Nu vill jag tatuera mig igen, och jag har länge funderat på vad jag ska pryda min kropp med eftersom det är så många olika motiv jag vill ha. Men efter många om och men har jag kommit fram till att jag gärna skulle vilja ha något som liknar denna som jag googlat mig fram till:


Det krävs viss modifiering, det ska inte stå "girl power" armen och så ska hon se ut som en riktig människa i ansiktet, men annars tycker jag den här är så jävla cool och tycker den skulle passa hur bra som helst på min arm/ben/skulderblad. Så bara jag tycker ekonomin tillåter ska jag trava iväg till tatueraren och boka tid...

Det var denna fredags Feministpepp! Jag önskar er alla en underbar fredag trots snö och kyla. Peace out.