Det var inte det här som jag tänkte skriva om idag. Men jag måste ändå skriva någonting. Jag har en olustig känsla i kroppen efter att ha hört på nyheterna om regeringens nya rambudget, och det att Vänsterförbundet lämnade regeringen i går kväll.
Ja, vad ska man säga... Det som av förklarliga skäl berörde mig mest var det att det ska skäras ner i barnbidraget. Detta för att jag själv berörs av det och dels för att det har varit en stödform som Finland har kunnat stoltsera med i långa tider. Barnbidraget kom till för att förebygga barnadödlighet och fattigdom, och för att göra det mer ekonomiskt jämlikt mellan barnfamiljer och familjer utan barn. Det har varit som många andra familjepolitiska förmåner i Finland "en helig ko" som man varit rädd för att röra desto mera. Och även om nedskärningen av barnbidraget är en relativt liten del av hela sparpaketet så känns det ändå som om detta kommer att drabba en av de utsatta grupperna i samhället i olika utsträckning. För vissa familjer med låga inkomster spelar barnbidraget en stor roll för att ha möjlighet att lägga mat på bordet och få livet att gå runt.
Det pratas mycket om att Finlands folk kollektivt måste arbeta och bidra för att få landet på fötter igen, och att den nya budgeten strävar efter social rättvisa. Jag vet inte, men mitt sunda förnuft säger att man inte arbetar för den sociala rättvisan om man tar ganska många beslut som kommer att drabba de svagaste i samhället, barn och barnfamiljer, pensionärer och sjuka. I europeisk jämförelse så är Finlands skuldsättning inte så jätte stor, enligt uppgifter jag hittade på Google baserade på Eurostats data så hade Finland en statsskuld på 53,6 % av BNP år 2012. Tyskland hade en statsskuld på 81 % av BNP, Storbritannien hade en skuld på 90,2 %, Irland hade en skuld på 117,4 % och Grekland hade en statsskuld på 156,9 %. Jag har för mig att vi närmar oss 60 %-gränsen med stormsteg, men i relation till ett antal övriga EU-länder så har vi väl det ganska bra? Det känns också som att det vore en bättre lösning att verkligen investera i befolkningen under sämre tider, eftersom det ger bättre resultat på lång sikt. Flera rapporter har kommit angående de som var barn och unga under krisen i början av 1990-talet har en större benägenhet att ha psykiska problem, marginaliseras och hamna på samhällets botten än andra. Vad gjorde man i början av 1990-talet för att komma sig ur krisen? Man skar ner, många människor förlorade sina jobb och förblev långtidsarbetslösa. Vad månne de människorna har kostat samhället?
Jag undrar också hur villiga ministrarna är att "ställa sig till kollektivet" och minska på sina löner och tillägg. Och hur mycket har inte alla utredningar angående kommunreformer och SOTE-reformen kostat? Som har manglats fram och tillbaks i flera år och man kommer ingen vart.
Vänsterförbundet valde att gå ur sixpack-regeringen, och det har jag också delade känslor för. Det är bra att de visar någon typ av ryggrad och vägrar gå med på förändringar som går emot deras principer, dock känns det som att de kastar in handduken och låter de borgerliga partierna härja fritt. SDP orkar jag inte helst prata om för de har enligt mig tappat allt vad socialdemokratin en gång var. Det är väl också en tidsfråga innan De Gröna tackar för sig, i och med kärnkraftsbygget i Pyhäjoki, SOM VI FINLÄNDARE INTE HELLER VERKAR BRY OSS SÅ HÅRT OM! En härdsmälta hit eller dit gör väl ingen skillnad, så länge vi inte bygger vindkraftverk som drar ner priset på våra tomter...
Det känns oroligt i luften, och enligt mig är det inte alls någon omöjlighet att gatorna snart ser ut som de har gjort runt om i Europa under de senaste åren. Det finns en gräns för hur mycket folk klarar av att ta, och den börjar vi närma oss med stormsteg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar