Internationella kvinnodagen

Denna text publicerades också i dagens Vasabladet.

Det första jag hörde när jag slog på radion på onsdag morgon, var nyheten om att nästan hälften (47 %) av de finländska kvinnorna över 15 år någon gång varit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld. En nedslående men dock ingen förvånande nyhet. Det är EU´s byrå för jämställdhet FRA som genomfört undersökningen bland 48 000 kvinnor i 28 EU-länder, och undersökningen visar också att 22 % av kvinnorna har blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld av sin partner.

Den 8 mars firas den internationella kvinnodagen, en dag som från början uppstod ur arbetarrörelsen i USA och Europa i början av 1900-talet. År 1910 ordnades den första internationella kvinnokonferensen i Köpenhamn, och Clara Zetkin från den socialistiska världsorganisationen Andra Internationalen var initiativtagaren till införandet av en internationell kvinnodag. Denna dag skulle främja kvinnors rösträtt och hedra kvinnokampen. Året därpå uppmärksammades den internationella kvinnodagen i fyra länder, Tyskland, Danmark, Schweiz och Österrike, och kvinnorna krävde bland annat rösträtt, bättre arbetsrättigheter och tillträde till offentliga ämbeten.

Vid den första internationella kvinnokonferensen som FN ordnade år 1975 togs initiativet till införandet av en gemensam kvinnodag för hela världen, och sedan 1978 finns den internationella kvinnodagen med på FN´s lista över högtidsdagar. I och med att FN´s erkännande ändrades den internationella kvinnodagen från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag.

Hur uppmärksammas då kvinnodagen här hos oss? Jag tror det är få som egentligen vet varför vi egentligen har en kvinnodag, och dess historiska innebörd. Här handlar det mera om att köpa tulpaner och gratulera kvinnan till bedriften att födas utan penis. Facebook svämmar över av ”grattis på kvinnodagen”-hälsningar och också de alltid förekommande kommentarerna om varför inte männen får ha en ”egen” dag, precis som om de skulle behöva det. Så länge vi har en kvinnodag visar det också på att vi inte har ett jämställt samhälle. Det faktum att det finns ett behov att uppmärksamma en sådan här dag visar på att det är något som är fel någonstans, och att vi fortfarande inte har uppnått de mål som grundarna till den internationella kvinnodagen från första början ville uppnå. Man kan ställa sig frågan om kvinnodagen skulle ha mått bättre av att få ha fortsatt vara en politisk högtidsdag, där man uppmärksammar de orättvisor som kvinnor faktiskt utsätts för runt om i världen. Trots att vi i Finland har det relativt bra ställt med jämställdheten mellan kvinnor och män finns det fortfarande mycket att arbeta med. En sak som jag personligen ofta reagerar på är den allmänna förnekelse av problemen som förekommer, och att man gärna vill lyfta fram att männen minsann också blir utsatta för orättvisor och diskriminering. Jag förnekar inte att diskriminering av män förekommer, det gör det säkert, men varför ska man underminera de problem som kvinnor möter varje dag, bara för att de är kvinnor? Att vi går miste om ett jobb på grund av att vi kanske får för oss att föda barn inom de närmsta tio åren. Att kvinnodominerade yrken ofta är lågavlönade och oattraktiva. Att rätten till att bestämma över våra egna kroppar håller på att inskränkas i och med ändringar i abortlagar. Att det fortfarande ofta förekommer att offret skuldbeläggs vid en våldtäkt. Att våra barn lär sig från tidig ålder hur man ska vara och bete sig beroende på vilket kön man råkar födas till. Att man som kvinna får så lov att acceptera att utsättas för sexism i vardagslivet, och att man är ”humorbefriad” eller ”har fått ligga för lite” om man säger ifrån. Att man som kvinna får lära sig hur man ska klä sig och bete sig för att undvika att bli våldtagen, istället för att lära männen att inte våldta.

Det finns mer orättvisor bland oss än vad vi tror, och så länge människor är ovilliga att se problemen som finns rakt framför näsan på dem kommer vi att behöva dagar som den internationella kvinnodagen. Jag vill inte ha tulpaner eller gratulationer den 8 mars, jag vill att människor ska ta sig tid och fundera på varför vi uppmärksammar den här dagen och vad som behöver göras för att så småningom förhoppningsvis kunna stryka den ur kalendern. Ingen kan komma och säga att feminismen inte behövs, för det gör den, speciellt i svenskfinland där det finns en gammal tradition av uppdelning mellan könen som inte är till kvinnans fördel. Det är mer viktigt än någonsin att kvinnorna sträcker på sig, är obekväma och börjar visa att vi inte accepterar att bli behandlade hur som helst. Tystnaden och det faktum att ingen ifrågasätter de rådande könsnormerna är farligast, eftersom det är ett bevis på att vi accepterar orättvisorna och diskrimineringen som kvinnor systematiskt utsätts för varje dag, året om.

googlad bild